Våra företagsvänner
Brottsligheten var min vardag
I dag arbetar Nicklas med ungdomar
Rån, misshandel och utpressning. Nicklas Klavborns uppväxt kantades av brottslighet. Idag arbetar han med ungdomar, driver en ideell spelförening och drömmer om att ta över släktgården i Jämtland.
- Alla ungdomar har fina sidor, det gäller bara att hitta dem, säger han.
- Du Nicklas, när kan vi ha nästa LAN?
- Det beror på er. Om ni tar ansvar och är beredda att jobba så kan vi försöka planera in ett snart.
Det är mitt på dagen och på fritidsgården Aktivitetshuset i Majorna är det lugnt. Några enstaka elever tittar förbi på lunchrasten. - Ungdomarna tjatar hela tiden på mig att jag ska fixa nya LAN. Som det är nu har vi LAN en helg en gång i månaden. Det kommer cirka 35 ungdomar varje gång och det är asbra stämning, säger Nicklas Klavborn och bjuder på kaffe i personalrummet.
Arbetet på Aktivitetshuset är en projekttjänst via Arbetsförmedlingen och enligt Nicklas är det ett drömjobb. Här får han hålla på med det han brinner för: dataspel och att hjälpa ungdomar.
- Jag kallar mig lite skämtsamt för spelchef, men jag har även andra arbetsuppgifter som rast- och lovansvarig. Jag har startat en ideell spelförening och på sikt skulle jag vilja öppna ett eget dataspelskafé dit ungdomar kan komma och spela och hänga varje kväll. Det
ska vara billigt och de ska själva få ta ansvar och jobba. Det vore grymt, säger Nicklas Klavborn.
Negativa effekter av att spela dataspel, särskilt våldsamma sådana, diskuteras till och från i media. Men för Nicklas Klavborns del är Counter strike – ett dataspel utformat som kamp mellan poliser och terrorister – en av anledningarna till att han överhuvudtaget lever. Om han inte fastnat för dataspel hade han fortsatt att hänga ute med sitt gäng och begå brott.
Det började med snatteri och stöld redan i 11-årsåldern. Därefter fortsatte det med inbrott, rån, misshandel och annan grövre brottslighet. När Nicklas Klavborn var 14 år satt han hos polisen så gott som varje helg.
- Vi var ett gäng från Majorna som slogs. Eftersom jag var störst gällde det att visa vem som bestämde. Vi brukade samlas på Mariaplan och så kom ungdomar från andra stadsdelar och slogs med oss. En gång var det flera personer som hoppade på mig och försökte slå ner mig med en påk, en annan gång fick jag en kniv tryckt mot strupen.
Nicklas säger att han aldrig tänkte på rädslan och smärtan. Visst blev han skakig när han blev knivhotad, men rädd? Nej, det vill han inte kalla det.
- Man ser sina polare få stryk och så blir man förbannad. Några gånger höll det på att sluta riktigt illa. En av Nicklas kompisar blev felaktigt tagen för att vara Nicklas och misshandlades så svårt att han låg i koma i två månader. En annan gång blev Nicklas själv knivskuren i
ryggen. Inga vitala organ skadades men han kan fortfarande få ont i vävnaden runt sticket.
Förutom de ständiga slagsmålen gjorde gänget i Majorna inbrott i butiker. De stal varor från en butik och sålde dem till en annan. Eller också gick hela gänget in i en närlivsbutik och länsade hyllorna på folköl medan den skräckslagna butikspersonalen såg på utan att våga ingripa. Idag tycker han synd om dem.
- De hade ingen chans mot oss.
På högstadiet blev Nicklas relegerad från Sannaskolan efter att ha misshandlat rektorn - något han ångrar djupt idag. Istället hamnade han på Kronängsskolan, en resursskola för elever med problem. Det gjorde inte saken bättre.
- Där lärde jag känna riktiga kriminella. Alla såg upp till mig och det blev bara värre och värre, grövre brottlighet och mer vapen, säger Nicklas och berättar hur medlemmar i ett kriminellt gäng jagade honom med hagelbössa sedan han slagit ner en av medlemmarnas lillebror.
- Allting gick ut på att hämnas, om man inte ger igen är man en mes. Därför tar våldet aldrig slut. Varför just han hamnade i våld och brottslighet har Nicklas inga direkta svar på, men han tror att det var en kombination av ”fel” kompisar och svårigheter att hantera aggressioner – något som blev ännu värre när han drack alkohol.
När det var som värst slutade nästan varje helg hos polisen. Det var under denna period som Nicklas och hans kompisar kom i kontakt med Lage Wennerstrand, ansvarig för Ungdomsbussen, Stadsmissionens utåtriktade verksamhet för ungdomar. Socialtjänsten i Majorna hade kontaktat Stadsmissionen för att höra om de inte kunde göra något för gänget och när Lage fick kontakt med dem nappade de direkt. De startade en killgrupp, ordnade utflykter och åkte på resor till fjällen, Estland och Taizé, ett munkkloster i södra Frankrike. Nicklas erkänner att de inte alltid uppförde sig så bra, men de gillade Lage och bussen och försökte att åtminstone visa respekt genom att inte sura och förstöra.
- Vi var nog på någon mässa i Taizé också, säger Nicklas som tycker att Stadsmissionen skulle satsa mer på resor och utflykter för ungdomar på glid, så att de ”kommer bort från skiten”.
Själv lyckades Nicklas ta sig ur våldet och kriminaliteten tack vare sitt dataspelsintresse, stödjande insatser och en viss mognad.
- När jag var 21 år insåg jag att det inte fanns någon framtid i kriminaliteten. Inga pengar, inget liv. Hade jag fortsatt hade jag antagligen varit död idag, säger Nicklas Klavborn.
Idag är han 24 år och drömmer om att ta över släktgården i Jämtland och kombinera ett liv som skogsbonde med att hjälpa ungdomar.
- Däruppe finns alltid något att göra. Man kan fiska, bada och jobba på gården. De flesta ungdomar som kommer hit till Aktivitetshuset spelar bara upp en charad, de tror att de är tuffa, de stjäl och beter sig illa. Men innerst inne har alla fina sidor också. Det gäller bara att ge dem alternativ.
Fotnot: LAN står för Local Area Network, det vill säga lokalt nätverk. På ett LAN, eller LAN-party, kopplar användarna samman sina datorer för att spela dataspel mot varandra.
Röster om Nicklas
Lage Wennerstrand, ansvarig för Ungdomsbussen:
- När jag träffade Nicklas var han i 15-årsåldern och var riktigt stökig. Han var en go kille, men hamnade alltid i fel grejer. Ungdomsbussen tog kontakt med det gäng där Nicklas var med och frågade om de ville starta en killgrupp och de nappade direkt. Vi varvade samtal om värderingar med utflykter och resor. För några år sedan tappade vi kontakten, men så fick jag se Nicklas på ett personalfoto på fritidsgården i Majorna. Jag blev jätteglad. Det hade kunnat sluta på ett helt annat sätt.
Text & bild: Ulrika Naezer