Våra framtidspartners
En biskop mitt ibland oss
Hans valspråk blir ”mitt ibland er”. Det är där han vill att kyrkan ska befinna sig. Mitt bland människor. Mitt i samhället. Mitt i livet.
– Precis som S:t Johanneskyrkan, säger Per Eckerdal, nyvigd biskop i Göteborgs stift.
När den nyvalde biskopen i våras skulle fotograferas för stiftets tidning blev det varken på stiftskansliet eller i Domkyrkan.
Per Eckerdal valde istället S:t Johanneskyrkan.
- S:t Johanneskyrkan är ett levande gudstjänstrum. Det är mer vardagsrum än finrum, en miljö jag känner mig samstämmig med, förklarar han när Gatljus träffar honom, denna gång på hans nya arbetsplats, stiftskansliet vid Lilla Bommen.
Biskopens rum ligger med utsikt över älven och på andra sidan, på Hisingen, sticker Ramberget upp som en rund, grön kubb. Där, bakom berget, har Per och hans hustru Monica bott i sex år. Nu är lägenheten full av flyttkartonger som ska köras till biskopsvillan.
De flesta göteborgare skulle nog uppskatta bytet från lägenhet i Brämaregården till villa i Örgryte, men det märks att Per inte är helt nöjd. Han säger det inte rent ut, men mellan raderna kan man skönja en motvilja mot det alltför ståtliga och fina. Liksom Kristus och kyrkan, vill han befinna sig mitt i livet.
- Min vision som biskop är att vara mitt ibland stiftets folk, säger Per Eckerdal. Egentligen vill han inte definiera vilka som är stiftets folk, men det är i alla fall inte bara präster och diakoner, utan alla lärjungar.
Det är alla som längtar och förväntar sig något av kyrkan.
Per Eckerdal har inte en traditionell biskopsbakgrund. Jo, han är präst och doktor (disputerade med avhandlingen
Småkyrka i storstad) men de senaste två decennierna har han arbetat utanför kyrkan och församlingslivet. Mellan 1990-2008 var han direktor för Bräcke diakoni och de senaste två åren har han varit arbetande styrelseordförande för samma stiftelse. Han har även gjort en utredning om diakoni för Kyrkostyrelsen.
Att säga att den nye biskopen kommer att fokusera på diakoni är troligtvis ingen dålig gissning.
- Det är svårt att tro att inte stiftet ville ha detta när de röstade på mig, säger Per Eckerdal. Det vore ju konstigt om jag, helt plötsligt, växlade spår.
Per Eckerdal har svårt att föreställa sig kristen tro utan diakoni. Utan handling blir tron en filosofisk åskådning utan relevans.
- Ibland blir tro och religion så andligt att det tappar taget om livet. Kristen tro är inte bara andlighet, utan också jordiskhet. Visst handlar det om vår längtan efter mening i tillvaron, men också om mat, hus och jobb. Allting hänger ihop.
Men gör det verkligen det idag? De flesta människor ser ingen djupare innebörd i att arbeta, handla mat eller betala räkningar.
Sekulariseringen har förpassat tron till den privata sfären.
- Jo, det stämmer. Men en av förklaringarna, eller effekterna, av sekulariseringen är att vi tappat bort ett sammanhang. Diakonin kan erbjuda ett sådant sammanhang. Den första diakonin är att Gud visar att han älskar oss. Vi är älskade och har förmåga att älska. Det är därför vi kan se människor som har det jobbigt och försöka ge stöd.
Innebär det, per automatik, att kyrkan ska syssla med missbruksvård, rehabcenter och öppna vårdcentraler?
- Nej, inget får vara "per automatik". Men det kan vara en väg. Kyrkans utmaning är att se vad som behövs. Det är olika på olika orter. På en plats kanske församlingen ska syssla med äldreomsorg, en annan med integrationsprojekt och en tredje med att ge ungdomar framtidstro. Göteborgs stift är stort och spänner över såväl landsbygd som storstad. Varje plats har sina behov.
Men varför ska kyrkan ta över samhällets uppgifter? Är det för att kyrkan nu ser sin chans när välfärdssamhället omstruktureras, eller som vissa säger, är i upplösning?
- Faktum är att samhället idag inte tar ett heltäckande ansvar, oavsett om vi i kyrkan vill det eller inte. Folkhemmet, som förutsatte storskaliga, enhetliga lösningar, håller på att försvinna. Om inte kyrkan tar ansvar, ja då kommer kommersiella bolag att ta över. Som kyrka är vi en icke-vinstdrivande aktör. Vi drivs av att vi har något att tillföra när det gäller att förverkliga medmänsklighet. För oss är människovärdet inte förhandlingsbart.
Röster inifrån Bräcke diakoni säger att Per Eckerdal är en omtyckt chef som lyssnar på medarbetarna. Det är också den bild han ger av sig själv: en som har förmåga att härbärgera sin egen ångest och inge lugn till omgivningen, som själv har behov av att se sammanhang och förmedla detta.
- Det är helt okej att svettas i uppförsbackar - bara man vet att man är på rätt väg, säger han.
I sommar har Per svettats i fjällen, på fjällvandring med son och bonusson. Att vara på en plats utan mobiltäckning och vila ögonen på storslagen natur är renande. Men det går lika bra att ta en promenad på Ramberget som, enligt Per Eckerdal, har Göteborgs bästa utsikt. I ensamhet och i nära relationer, det är där Per Eckerdal hämtar kraft och energi. Det kan behövas för att orka vara en biskop mitt ibland oss.
Text: Ulrika Naezer
Bild: Henrik Enarsson
