Våra företagsvänner
Fattigsverige – Ett land vars invånarantal ökar
Sverige är ett rikt land. Jämför vi med andra länder runt om i världen så kommer Sverige alltid högt upp på listorna över ekonomiskt välstånd. Vi har ett tätt och starkt socialt skyddsnät och ingen riskerar att falla igenom. Alla får hjälp om de bara vill. Den bilden är det många av oss som bär på och den är populär att basunera ut inom politiken för att rättfärdiga sin egen politik. Men allt oftare och starkare hörs röster som talar om ett helt annat Sverige, ett land där fattigdom och utanförskap ökar – ett nytt Fattigsverige. Där är fattigdom och social utslagning vardag och vägen ut allt mer svårtillgänglig. Jag har träffat Cecilia Brandell som är föreståndare på Stadsmissionens Rådgivningsbyrå och som dagligen möter människor som behöver hjälp för att få vardagen att gå ihop.
Vi träffas i Rådgivningsbyråns lokaler på Stigbergsliden och Cecilia uttrycker med detsamma att hon är glad över att få lyfta upp denna fråga och visa på den verklighet som hon möter varje dag, men som många inte vill kännas vid. Vi slår oss ner inne på hennes kontor och slår fast att: Ja, Sverige är ett rikt land och de allra flesta av oss har det väldigt bra. Den form av fattigdom som finns till exempel i Afrika har vi inte här. Men fattigdom är ett relativt begrepp och bara för att våra förhållanden inte går att jämföra med vissa andra länders så tar det
inte bort det faktum att många i Sverige idag lider stor nöd.
Att strunta i de närliggande problemen bara för att det finns ännu större problem längre bort är inte bara dumt utan också helt verkningslöst. För inte är det de människor som irriterat fnyser åt daltandet med de utsatta i vårt samhälle och som använder uttryck som ingen behöver gå hungrig i Sverige och de har sig själva att skylla, som med ivrigt engagemang glatt ger av sin tid och sina pengar till de behövande i utlandet. Nej, de som har ett hjärta för andra människors nöd ser behoven överallt, oavsett om det är nära eller långt borta. Och behoven finns där, ofta mycket närmre än vi kanske vill erkänna.
- Vi träffar människor som levt på socialbidrag i 20 år, berättar Cecilia och förklarar vidare att socialbidragssystemet egentligen bygger på att bidragstagarna behöver ekonomisk hjälp under en kortare period för att lösa en akut kris och därför bara ska räcka till det absolut mest nödvändiga.
- Men verkligheten ser helt annorlunda ut. Vi har kommit hem till folk där det har varit helt miserabelt.
Är man långtidsarbetslös eller oförmögen att arbeta är det närmast omöjligt att klara av alla de extrautgifter som ständigt dyker upp. Om pengarna bara räcker till för det mest basala - vad gör du då om du behöver gå till tandläkaren eller om din vinterjacka är utsliten? Vad betyder det för dina nära relationer om en släkting blir svårt sjuk och du inte kan besöka henne för att hon bor en bit bort i en annan kommun? Hur påverkas ditt sociala liv och din kontakt med omvärlden när du aldrig kan gå ut och ta en fika med dina vänner eller hänga med på bio när alla andra gör det eller när du inte kan se på nyheterna för du har inte råd att köpa en TV. Dator och Internet är inte att tänka på, fast du lever i ett samhälle där du mer och mer förväntas göra bankärenden och ha myndighetskontakter via webben. Forskaren Torbjörn Hjort talar i sin avhandling Nödvändighetens pris - Konsumtion och knapphet bland barnfamiljer om hur familjer kan välja att isolera sig och säga nej till inbjudningar från goda vänner för att det förväntas att man ska ha med sig en present eller att man ska bjuda igen - man har helt enkelt inte råd med det.
Och ju mer jag tar del av ämnet i media och efterhand som samtalet med Cecilia Brandell fortskrider så blir det tydligare för mig att fattigdom i Sverige idag handlar om utanförskap. Enligt Rädda Barnens kommunala barnfattigdomsindex har Göteborgs kommun den sjätte högsta barnfattigdomen i landet med 20,7%. Det betyder att vart femte barn i Göteborg lever i familjer med mycket knappa resurser och riskerar tidig utslagning. Och man förstår också att i vissa stadsdelar är den siffran betydligt högre.
Cecilia Brandell lyfter också upp barnens situation och hur svårt det kan vara att ge sitt barn goda förutsättningar i livet om man lever på existensminimum.
- För barn är det viktigt att ha vettig sysselsättning på fritiden, säger hon och ger konkreta exempel. Om ditt barn är med i någon idrott eller annan aktivitet så är det vanligt att de behöver skjuts. Men om du lever på socialbidrag har du inte rätt att äga en bil. Är du med i ett fotbollslag så behöver du antagligen köpa skor och en lagtröja. Små exempel på hur barnen stängs ute från den värld som deras jämnåriga har tillgång till. När det är dags för skolutflykt anmäler sig barnen sjuka för att de inte har råd att följa med. Skammen är så stor att man hellre hittar på något än berättar sanningen.
För i vårt samhälle är det skamligt att vara fattig. Man har sig själv att skylla. För alla har ju samma möjligheter i landet Sverige. Eller? Så är det naturligtvis inte. Istället är det kanske vi som borde skämmas. Vi som har möjlighet att höja rösten å vår grannes vägnar, men som sitter tysta. Och naturligtvis är det skamligt att ett så rikt land som Sverige inte kan ta bättre hand om de utsatta i vårt samhälle. Det sociala skyddsnät som vi är så stolta över är tyvärr fyllt av många hål. Och allt fler faller igenom.
Cecilia Brandell bekräftar bilden av att allt fler inte har råd med de mest basala bitarna, som mat och kläder. Förr var tanken med Rådgivningsbyrån att den skulle hjälpa människor att sätta lite guldkant på tillvaron, kanske finansiera en resa till släktingarna i Stockholm som man själv inte hade råd med. Idag finns inget utrymme för det. Pengarna behövs för att hjälpa dem som inte har råd att köpa mat eller nya skor. Sedan säger Cecilia något som får mig att haja till.
-Det är dyrt att vara fattig. Ett paradoxalt uttalande men nog så logiskt när hon förklarar. Som fattig har du ingen bil, så du kan inte ta dig till de billiga stormarknaderna. Och du har inte råd att köpa storpack så du blir tvungen att köpa de dyrare småförpackningarna. Du får inte del av de personalrabatter som de med fastanställning kan få. Exemplen kan göras många och belyser ett av många problem i systemet. Och som så ofta är det barnen som drabbas hårdast. På Rådgivningsbyrån är ensamstående föräldrar en mycket stor del av de hjälpsökande. Att ständigt leva på marginalerna, behöva vända på varje krona och aldrig kunna unna sig eller sina barn något extra sliter enormt. Man kan aldrig slappna av. Det gör att det är svårt för dessa föräldrar att orka finnas där för sina barn. Barnen blir därför ofta drabbade i dubbel mening. De blir utestängda från de sociala arenorna på grund av ekonomi och samtidigt har de svårt att få det stöd från föräldern som de behöver och som alla barn och ungdomar behöver. Detta leder ofta till tidig social utslagning.
Så vad kan man göra åt detta? Cecilia Brandell lyfter upp en viktig sak i det lilla sammanhanget. Ta aldrig för givet att de i din närhet har råd. I en skolklass är det viktigt att de föräldrar som har gott om pengar lyfter upp ämnet och kanske föreslår ett sätt att finansiera till exempel en skolresa. De föräldrar som kanske inte har råd kommer antagligen inte att ta upp det, utan betala för att inte skämma ut sitt barn. Och då kanske man inte kan köpa de nya skorna som barnet verkligen behövde.
Även i samhällsdebatten krävs det att de inte behöver tala i egen sak utan att vi alla tar ett gemensamt ansvar.
I vårt land lyfter vi upp den individuella friheten som något som alla har självklar rätt till. Vi ska få göra våra egna val och själv välja hur våra liv ska se ut. Det är precis detta det handlar om. Att vara fattig i Sverige innebär att inte ha de valmöjligheter som vi andra ser som självklara. Att inte ha makten över sitt eget liv utan styras av omständigheter.
Att vara fattig är att inte vara fri.
Text: Peter Lindell
Bild: Henrik Enarsson