Våra företagsvänner
Från ölgubbar till blandmissbruk
På Stigbergsliden samlas vi en liten skara. Vi är fyra personer som tänkt oss att vi ska blicka bakåt under rubriken – Från ölgubbar till blandmissbruk. Eller egentligen är det tre personer som blickar bakåt. Själv är jag med för att ta in det som sägs. De som slagit sig ner i soffan mitt emot mig är nämligen tre av Stadsmissionens verkliga veteraner. Tillsammans har de jobbat 90 år inom Stadsmissionens olika verksamheter och har naturligtvis hunnit uppleva mycket. Det blir en hel del skratt när minnenas arkiv söks igenom och jag tas med på en resa genom Stadsmissionens historia från 70-talet och framåt, där vi pratar om utvecklingen i samhället och Stadsmissionen.
Meriterna som möter mig från soffan mitt emot är imponerande. Lars-Erik Östebo fick kontakt med Göteborgs Stadsmission redan på slutet av 60-talet då han studerade. 1976 blev han anställd på alkoholpolikliniken som kurator och jobbade bland annat med de så kallade arkivarbetarna. Han har även arbetat på det som först hette Härbärget, som sedan blev Övergångshemmet och som nu idag kallas Stigbergets skyddade boende. 1996 började han på Fältenheten, där han senare blev enhetschef och är idag ansvarig för Sankt Johanneskyrkan och Ungdomsbussen.
Karin Victor började 1978 på Rådgivningsbyrån. Tio år senare gick hon vidare till att jobba med Stadsmissionens flyktingarbete. Hon har varit ansvarig för Ergon och Rådgivningsbyrån, dit hon nu har återvänt sedan några år tillbaka.
Bo-Lennart Johansson började jobba 1983 på Övergångshemmet, där han var med och byggde upp behandlingsarbetet. I slutet på 80-talet jobbade han på Rådgivningsbyrån och sedan på Lindängens öppenvårdsmottagning som Stadsmissionen drev på Stampgatan. Under en tid jobbade han på Kyrkans ungdomsmottagning innan han på mitten av 90-talet blev enhetschef för Råd och stöd.
En diger meritlista med andra ord. Vi börjar språka om förr och nu och om missbruksproblemen som vi kan se idag skiljer sig mycket från hur det var förr. Jag får berättat för mig om ungkarlshotellen som fanns på 60- och 70-talet i Majorna och Masthugget och att det inte var någon slump att Stadsmissionens byggnad på Stigbergsliden byggdes just där. Det fanns ett utbrett missbruk i dessa stadsdelar.
Då var det så gott som bara män som syntes ute på parkbänkarna och på torgen och det var nästan uteslutande alkohol som gällde. Det var öl, vin och starksprit och de som gått ned sig ordentligt drog sig inte för att dricka T-sprit om inget annat fanns till hands. Man ska inte på något sätt romantisera hur det var då, men jag kan se värmen i ögonen på dem mitt emot mig när de berättar om personer som de arbetade för att hjälpa då.
De så kallade arkivarbetarna var personer som inte hade någon sysselsättning, men som jobbade på bland annat second hand mot ersättning från kommunen. Många hade problem med alkoholen. Karin berättar en historia om två män som skickats till en lägenhet för att tapetsera den. När de inte hörts av på två dagar så åker hon dit för att se vad som hänt. När hon öppnar lägenhetsdörren ser hon två karlar iklädda enbart kalsonger. De är i full färd med att tapetsera. Tapetbordet är fullbelamrat med tomma flaskor och de tapetvåder som satts upp, sitter snett och med mellanrum så stora som en halv meter. Jag kan se scenen framför mig och den är både komisk och tragisk. Den ene fick köras till Kliniken för avgiftning och den andre fick skjuts hem till en förtvivlad sambo.
Hela tiden under vårt samtal så hörs frågan, kommer du ihåg det där? eller kommer du ihåg honom? För på den tiden var det nästan bara män som var synliga missbrukare. Kvinnorna fanns i hemmen och deras missbruksproblem var inte lika synliga.
Alla tre vittnar om att det var en helt annan tid och ett helt annat sätt man jobbade på, på den tiden. Det fanns en annan idealitet och naivitet i engagemanget och man "arbetade på ett sätt som idag skulle kallas för gränslöst och oprofessionellt." Jag frågar om de tycker att det var bättre förr, för det låter lite så på tonfallet, men de håller inte med. "Det var ohållbart" säger de gemensamt. "Man kunde bjuda hem någon till sig" eller göra andra saker tillsammans. Ena dagen kunde man vara kompisar i fotbollslaget, nästa dag ansvarig för dennes behandling. "Det blir ohållbart i längden. Man orkar inte", säger Karin. Samtidigt kunde man ge dem någonting som man inte gör idag. De erbjöds ett tryggt socialt sammanhang. Ensamheten kunde vara stor som missbrukare förr. Idag finns istället självhjälpsgrupper som Anonyma Alkoholister och Anonyma Narkomaner som också kan erbjuda drogfria gemenskaper.
Samtalet bubblar på och det är inte svårt att se att det finns ett stort engagemang som grund hos alla tre. Vårt samtal leder in på om det är någon skillnad på personer som är missbrukare idag och de på 70-talet. "En stor skillnad är åldern" säger Bo-Lennart. Då hade de som sökte hjälp, alla passerat trettioårsstrecket. Idag är de betydligt yngre. Man kan vara etablerad missbrukare redan i femtonårsåldern. Förr kunde man alltid börja jobba om det inte funkade i skolan. De "gamla" alkoholiserade gubbarna hade arbetsmoral. De hade arbetat hårt i många år, men tillslut tog krökandet ut sin rätt och de kunde inte upprätthålla sitt vanlig liv. Men de hade arbetsmoral och viljan att göra rätt för sig.
Under 70- och 80-talet växte det fram en ny grupp. De som tidigt hamnat snett, som hoppat av skolan, aldrig haft ett jobb och börjat med alkohol och droger i ung ålder. De äldre kunde bli förbannade på de yngres brist på arbetsmoral och vilja och de unga kunde se med förakt på de "gamla fyllegubbarna".
Alternativen är få i vårt samhälle idag för den som inte kan, vill eller orkar studera. Förr kunde du alltid ta ett jobb av något slag. Det kanske var tungt och slitigt och det kanske inte alltid var så bra betalt, men du klarade dig själv och kunde vara stolt över det. Idag är det närmast omöjligt att få jobb om du inte har gått ut gymnasiet. Och vem orkar hålla ut så länge om det redan i årskurs sju är helt omöjligt att förstå vad läraren talar om framme vid svarta tavlan?
Samhället har förändrats mycket under de senaste decennierna och med det förutsättningarna för de utsatta. Medan det då fanns nästan uteslutande alkoholister på behandlingshemmen, så finns det idag nästan inga renodlade alkoholister. Idag är nästan alla som söker hjälp för sitt missbruk någon sorts blandmissbrukare. Det är alkohol och narkotika och tabletter, beroende på vad som är lättast att få tag på och hur behovet ser ut just för stunden. Missbruk går ofta hand i hand med psykisk ohälsa och psykiatrireformen på nittiotalet när alla mentalsjukhus skulle stängas och personer som inte kunde ta hand om sig själva släppas vind för våg har inte hjälpt de mest utsatta. De trasiga människorna är trasigare idag än för 30 år sedan och under samma period har alkoholkonsumtionen ökat med cirka 20 procent.
Men i takt med att samhället har förändrats så har även Göteborgs Kyrkliga Stadsmission gjort det. Det som började i liten skala 1952 har idag vuxit till en stor och professionell organisation med hundratals anställda. 1966 byggdes huset på Stigbergsliden med bland annat Kliniken och Rådgivningsbyrån. Sedan dess har både huset och antalet verksamheter vuxit. Stadsmissionen finns idag på en mängd olika platser i Göteborg, men även i Mölndal. Och under våren kommer man att ta över driften av Öjersjöhemmet i Partille, som är ett behandlingshem som tidigare tillhört Länkrörelsen.
Stadsmissionen expanderar, troget uppdraget att utföra kärlekens gärningar i Jesu Kristi efterföljd bland fattiga och sjuka, svaga och utsatta, unga och gamla. Och trots att arbetet nu bedrivs mycket professionellt finns samma hjärta kvar. Det hjärta som drev Isaac Béen till ett upprop för nöden i Göteborg i februari 1952. Det hjärtat bultar och slår fortfarande lika varmt och ihärdigt för dem i vårt samhälle som far illa. Jag kan se det i värmen hos de tre som sitter mitt emot mig i soffan och jag kan se det i det goda arbete som utförs överallt runt om i organisationen varje dag. Det hjärtat känner jag igen. Det tillhör honom i vars efterföljd vi går.
Text: Peter Lindell
Bild: Henrik Enarsson