Våra företagsvänner
Jag har levt järnet i 50 år!
Ralf har gått den långa vägen. Han växte upp i ett lugnt och tryggt hem i Johanneberg på 50- och 60-talet. En tid som förknippas med trygghet och framtidstro inom givna ramar. Mamma var hemmafru och pappa var målare. Ralfs syskon var äldre och skötsamma – eller som han själv säger ”perfekta”. Ändå började Ralf sniffa thinner redan när han var tio år. Nu är han 62 och har varit drogfri i tre år. Mycket har hänt i Ralfs liv – men det mesta har dock med droger att göra. Det här är hans berättelse. En berättelse om hur lätt det är att hamna snett i livet.
Redan som ung kom kriminaliteten som ett brev på posten. Ralf har sammanlagt suttit i fängelse i över 15 år - men aldrig längre än 4-5 månader i taget. Han berättar om alla gånger han suttit inne för narkotikainnehav eller olovlig körning.
- Jag har levt järnet i 50 år, säger Ralf. Han var 17 år när han övergav sniffningen för tyngre droger. Året var 1964 och amfetaminet blev hans drog. Ralf talar länge och gärna om det ljuvliga 60-talet. Det decennium då folk började ha råd med det mesta: TV, bil och sommarstuga. Till och med Svenssons.
- Alla hade pengar, säger Ralf. Alla var lyckliga. Det fanns bara snälla människor. Sökte man jobb behövde man inte ens ha papper med sig. De frågade bara - var vill du jobba? Och helt plötsligt stod man där med en bra lärlingsplats för att de sa "du ser pigg ut".
Men vad var det som hände då? Trots det välmående 60-talet trillande Ralf dit. Sitt första amfetaminrus tog han den 15 januari 1964. Men redan då var han en missbrukare och hade bott på ungdomsvårdsskolor sedan 13-årsåldern. Ralf har inget svar på frågan - han hamnade i fel sällskap helt enkelt.
- Mamma och pappa hade inte ens fått parkeringsböter. Pappa var den ärligaste personen i världen. Han jobbade alltid och när han inte gjorde det så spelade han schack eller löste korsord. Mina syskon arbetade och var sparsamma. Hela släkten var skötsamma knegare som många av dem jobbade på Strumpan i Mölndal. Jag kan inte skylla på någon.
Hur såg julhelgerna ut för dig? Har du något speciellt minne?
- Nej, i min värld fanns inget julfirande, inga stora helger. Allt var likadant - livet fortsatte bara. I en knarkares liv existerar inget annat än drogerna. Julen var tråkig - allt var ju stängt. Efter en paus skiner han dock upp i ett stort leende.
- Jo, jag har ett fantastiskt minne från julen 1984. Min dotter föddes den 20 december och kom hem från KK på julafton. Det är mitt livs finaste julklapp. Jag hade ett uppehåll från drogerna några år på 80-talet. Jag levde i en relation. Jag blev far till två barn. Jag läste in både grundskole- och gymnasiekompetens å komvux och hade chansen att kunna börja på Chalmers. Men helt plötsligt stod jag där igen - ensam. Jag hade blivit av med körkortet, lägenheten och familjen nästan samtidigt.
Drogen hade slagit klorna i honom igen.
Vad var det som fick dig att lägga av med drogerna?
- Jag har haft astma i hela mitt liv - och det var på grund av den jag höll på att dö. 2006 blev jag blivit allvarligt sjuk på fängelset i Högsbo. Det var tidigt på våren. Efter en lång konvalescens på Sahlgrenska sjukhuset muckade jag. Men redan efter några månader satt jag inne igen för olovlig körning. Så jag sålde bilen och köpte en moped. Klockan 23.45 den 22 september 2006 kom vändningen. Mitt på Göta älvbron krockade han med en annan mopedist. Ralf bröt nacken och båda benen i kraschen. Han svävade i gränslandet mellan liv och död. Väl vid sina sinnen igen kom beslutet.
- Då tänkte jag - nej, nu för det vara nog. Nu måste jag hålla mig lugn. Efter Sahlgrenska hamnade jag på Kungsbacka sjukhus, mest för att jag ingenstans hade att bo. Efter ett tag fick jag äntligen komma till Stigberget (Stadsmissionens drogfria boende på Stigbergsliden 6).
Är alla missbrukare hemlösa?
Nej, så är det väldigt sällan. De flesta missbrukare lever ett förhållandevis vanligt liv med både familj och bostad. Ralf har nästan alltid haft en bostad. Ibland har det funnits tillfällen då han bott i sin bil. Under en längre tid bodde han i en husvagn utanför Kungsbacka. När det var som svårast sov han ofta på Gatljuset. Men Ralf har aldrig sett sig själv som en hemlös person.
Livet började återvända och efter drygt 1 ½ år väntade en s.k. referenslägenhet på Ralf. En referenslägenhet betalas av socialen under tiden lägenhetsinnehavaren lär sig bo och leva samt håller sig drogfri. Meningen med en referenslägenhet är att det ska mynna ut i ett förstahandskontrakt på en "riktig" lägenhet. Snart är Ralf där. En del av framtidsplanerna har han redan klarat av. Han fick nyligen körkortet tillbaka för första gången på flera år. Han har köpt en gammal Ford och inom en nära framtid flyttar han till en lägenhet i Kungsbacka. Ralf tycker det ska bli skönt att få flytta dit.
- Det är lugnare där, säger Ralf. Det är långt från stöket i stan.
Att tala om sitt liv tar tid. Vi har suttit i ett lugnt rum på Gatljuset (Stadsmissionens dagverksamhet och övernattning på Ringön). Det är eftermiddag och lunchrusningen är över och många dröjer sig kvar. Här är de flesta fortfarande fast i drogmissbruket. Gatljuset är en tuff miljö. Trots detta återkommer Ralf hit flera gånger i veckan. Här känner han många. Här behöver han inte vara ensam. För det är ensamheten som är det svåraste med drogfriheten. Därför besöker också Ralf Sankt Johanneskyrkan varje förmiddag. Där finns vännerna som också lever i drogfrihet. Ralf och jag har träffats många gånger tidigare på Stigbergsliden. Men inte förrän vårt möte på Gatljuset framträdde en ny och delvis annan människa. Ralf lyser av självkänsla och stolthet. Självkänslan kommer från vetskapen att han klarar av att leva ett drogfritt liv. Stoltheten från att återigen få köra bil. Ralf fortsätter:
- Jag har Stadsmissionen att tacka för mycket. Utan er och era regler hade jag inte varit där jag är i dag. Ni gav mig ramarna för ett nytt liv.
Text & bild: Henrik Enarsson