Våra framtidspartners
Konstnären Bertil Fredholm lämnade krogen för kyrkan
Konstnärskap och krogliv. Det är som om de går hand i hand. Arbetet i ateljén övergår i krogbesök där man pratar existentiella frågor och löser världsproblem.
- Då har man svar på alla frågor. Det har man inte dagen efter, när man måste ta en återställare för att dämpa ångesten, säger Bertil Fredholm, konstnär och flitig deltagare i S:t Johanneskyrkans mässor och grupper.
Bertil och Barbro Fredholms lägenhet på Linnégatan i Göteborg är full av konst. I hallen hänger jordfärgade afrikanska masker och i rummet intill driver Barbro sitt galleri. Där inne hänger Bertils verk, abstrakta mönster inspirerade av muren eller väggen; byggen som är spår av mänsklig framfart, men där tidens tand också verkat. Ytorna är anfrätta, skavda, beväxta med mossa.
Maskerna i hallen är från Mali. I Afrika grävde man ner gudabilderna i jorden vilket gjorde att de påverkades, termiter började äta på dem och de blev anfrätta. Jag inspireras av dessa bilder och har stor respekt för afrikansk konst. Men det betyder inte att jag har några andra gudar jämte, försäkrar Bertil leende.
Barbro har dukat upp kaffe och wienerbröd i köket och på bordet står Thorvaldsens "Den uppståndne Kristus" med utsträckta händer, en liten kopia av skulpturen i S:t Johanneskyrkans altare.
- Den statyn betyder mycket för mig, säger Bertil. De framsträckta händerna som säger Välkommen hem.
- Det är därför vi trivs så bra i S:t Johanneskyrkan, inflikar Barbro. Där är tron praktisk, man hjälper någon med en smörgås, en annan får nya sockor och en tredje delar man nattvarden med. Man träffar troende, agnostiker, ateister, muslimer, läkare, advokater och hemlösa. Alla är välkomna.
Både Bertil och Barbro är tveksamma inför att berätta om Bertils liv som alkoholist. Dels för att de vill leva i nuet, dels för att det finns så mycket bekännelselitteratur i ämnet.
- Det har nästan gått inflation i alla dessa historier om alkohol och droger, säger Bertil.
- För att inte tala om alla behandlingshem, alkoholterapeuter och liknande som dykt upp de senaste åren, säger Barbro.
Många är historierna som handlar om trassliga uppväxtförhållanden och trasiga barndomar - en vanlig orsak till drogproblem. Men det stämmer inte med paret Fredholms liv. Enligt det sociala arvets mönster skulle hon - med en alkoholiserad pappa, psykiskt instabil mamma och en fosterhemsplacering - varit den som fastnat i missbruk. Bertil hade en bra uppväxt, utan drogproblem i familjen.
- Det jag har hällt i mig har jag hällt i mig frivilligt. Stundtals har det varit trevligt, men det har inte slutat trevligt. Med facit i hand kan jag se att jag var sjuk, men det konstiga med beroendesjukdom är att den säger till dig att du är frisk.
- Problemet med dig är att du tål för mycket, säger Barbro.
Redan när Barbro och Bertil träffades för 40 år sedan såg hon att han hade en problematisk relation till alkohol. Samtidigt, i de kretsar de umgicks, var alkohol en del av kulturen. Att dricka var comme il faut. Ensamarbetet på dagarna gjorde också att Bertil ville ut och träffa vänner, ofta på krogen, om kvällarna.
Många konstnärer blir också beroende för att de är känsliga för droger, anser Barbro.
- Kreativa människor är mer känsliga än andra och faller lättare dit, säger hon. En del konstnärer och musiker arbetar under det att de är påverkade. Andra, som Bertil, kan inte jobba onyktra, vilket kan vara en räddning. För Bertils del innebar det att han blev en form av periodare. När han drack lade han ner penseln, när han inte drack kunde han arbeta oavbrutet. Spritmissbruk och arbetsnarkomani avlöste varandra tills en dag då det inte fungerade längre.
- Jag satt på krogen, berusad, när en man kom fram och lämnade sitt visitkort. Han sade att han var med i självhjälpsgrupp och att jag gärna fick ringa. Det tog ett tag, men sedan slog jag numret och fick rådet att vända mig till avgiftningskliniken på Stadsmissionen, berättar Bertil, varpå Barbro tillägger att det där visitkortet hade en avgörande betydelse i deras liv.
Till jul är det sju år sedan det där telefonsamtalet, men Bertil tar ingenting för givet. Nykterhet är en färskvara och han måste ständigt påminna sig om "vad han är för figur". Det gör han, till exempel, genom att varje morgon falla ner på knä och tacka Gud för att han fått vakna nykter. Och varje kväll för ytterligare en dag i nykterhet.
- Jag är så tacksam över det liv jag har och den stöttning jag fått. Att min familj och mina vänner inte lämnat mig är en stor nåd. Och att vi hittade till Johanneskyrkan där vi både får det vi behöver och kan dela med oss av det vi har. Jag tänker på Evert Taubes ord: "Och vem har sagt att just du kom till världen, för att få solsken och lycka på färden" säger Bertil och Barbro inflikar på nytt:
- Jag tror att Gud har en plan med allt. Att vi hittade Johanneskyrkan var en del av den planen.
Text: Ulrika Naezer
Bild: Henrik Enarsson
