Våra företagsvänner
Lotta Olsson om TRO
En resa med ett givet mål
Jag gick och vankade länge i lägenheten innan Jesajas ord kom till mig. Tro! Vad är tro? Hur ser min tro ut? Och hur ska jag formulera den på ett A4-papper? Efter en stund kom följande ord till mig.
Var inte rädd, jag har friköpt dig,
jag har gett dig ditt namn, du är min.
När du går genom vatten är jag med dig,
vattenmassorna skall inte dränka dig.
När du går genom eld skall du inte bli svedd,
lågorna skall inte bränna dig.
Jag är Herren, din Gud.
Du är dyrbar för mig,
jag ärar och älskar dig.
Och så fortsätter Jesaja lite längre fram;
Nu gör jag något nytt.
Det spirar redan,
märker ni inte det?
Jag gör en väg genom öknen,
stigar i ödemarken.
I min tro möter jag Gud i livet. Jag möter Gud i verkligheten, mitt i min vardag. Det är en tro som mer och mer börjar se ut som en resa. En resa med ett givet mål. Målet är att komma hem! Komma hem till mig själv, komma hem till Gud! Om, jag däremot når mitt mål här i livet, det är jag ganska tveksam om. Vandringen fortsätter trots allt, för mig finns inga andra alternativ.
I bibeln finner vi många texter som beskriver detta tema. Människor, folkslag eller grupper ger sig iväg. Abraham börjar sin vandring och Israels folk fortsätter. Jesus utför sin gärning vandrande - ända till slutet. Och det är som om bibeln vill visa oss att livet är en ständig
rörelse - att det inte är statiskt utan med en dynamik av växande och mognad.
Bibelns människor vandrar hela tiden mot någonting. De vandrar mot Gud och uppmanas att hörsamma rösten som säger; kom hem till Gud, kom hem till dig själv, till den
äkta, sanna människan - som du skapades till att vara.
Så för att komma hem, måste jag ge migiväg. Jag måste ge mig ut på en vandring som pågår hela livet, och som ständigt kan påbörjas om och om igen. En vandring där jag möter en rad utmaningar, precis som bibelns människor gjorde. Jag möter faror och hot, inre såväl som yttre. Jag möter konflikter och rädslor. Rädsla för att visa vem jag är. Rädsla för att använda min fulla potential, min kraft som vill användas. Jag möter sår, gamla och djupa - eller dem som livet tillskansat mig i ett senare skede.
Och det är som om Gud vill ge oss människor det vi behöver för att våra sår ska komma upp till ytan så att de kan plåstras om och därmed helas. Helas så att vi än mer ska kunna leva i sanning och i kärlek.
Många gånger har jag gått tillbaka till bland annat Jesajas text, för att min tro ska få näring. När tvivel och oro har tagit över och livet har fört mig till återvändsgränder eller stängda dörrar. När relationer har gått sönder... eller, när den starka förälskelsen slutat i kaos. Då har jag ställt mig frågan; Vart tog du vägen Gud? Finns du?
Efter en tid öppnar sig plötsligt en ny dörr och jag slutar aldrig att förundras. Jag slutar aldrig att förundras över att Gud ännu en gång har fört mig genom vattenmassorna. Att livet ständigt går vidare och att jag på den vägen upptäcker nya sidor av Gud, men också av mig själv och mina medmänniskor. Att livet i sig och livet med Gud är ett äventyr som jag aldrig kommer att kunna greppa om helt och fullt. Tack och lov för det!
Jesajas text liknar bilden av Gud som molnstoden - som både går före och efter oss på livets väg. En Gud som omsluter oss med kärlek och som säger;
Var inte rädd; Det är jag som har gett dig ditt namn. Jag känner dig utan och innan och vägleder dig på din rätta väg genom livet. När det blåser och du skräms för elden så är jag med dig. Lågorna ska inte bränna dig. Jag älskar dig, du är det mest dyrbara som finns. Tro på mig!
Min tro blir en vandring med Gud, med mig själv och inte minst med mina medmänniskor. För på livets väg behöver vi varandra, för vi är som Desmond Tutu säger, Guds medarbetare här på jorden. Vi behöver lyssnande öron och
människor som vi vandrar tillsammans med hela eller delar av livet. Vi behöver dom goda ögonen - där vi ser på varandra och på oss själva med värme, även när vi snavar och faller eller möter det i oss själva som vi kanske inte tycker är så vackert.
Vi är ständigt på vandring och medan livet pågår bryter då och då ljuset igenom och vi får den där föraningen om hur det är att vara hemma. Vi är helt i kontakt med oss själva och med kärleken både inom och utanför oss. Våra relationer är hela. Det är då vi ser den där skimrande pärlan både i oss själva, i skapelsen och i varandra. Vi är ett med allt eller som Margareta Melin uttrycker det;
Jag är ett Gudabarn,
ljus av ditt ljus
frid av din frid
evig kärlek
I djupet av mitt väsen
är jag den jag är
odelad och sann
ett med dig
ett med allt och alla.
Ja, det är väl att komma hem!
Hem till mig själv! Hem till Gud!
Text: Lotta Olsson
Bild: Henrik Enarsson