Våra företagsvänner
Lotta överlevde drogerna
Lotta Bergman trodde aldrig att hon skulle få uppleva sin 50-årsdag. Få narkomaner får det. Men så, förra året, fick hon fira den med nära och kära i Johanneskyrkan.
- Den här kyrkan är mitt andra hem. Det var här livet började, säger hon.
- Hej, jag heter Jenny och är beroende.
- Hej Jenny!
- Hej, jag heter Daniel och är beroende.
- Hej Daniel!
- Hej, jag heter Henrik och är beroende.
- Hej Henrik!
Ett tjugotal personer har samlats i det övre rummet i Johanneskyrkan i Göteborg för att delta i NA:s (Anonyma narkomaner) dagliga lunchmöte. En efter en presenterar deltagarna sig i enlighet med tolvstegsprogrammets första steg:
Vi erkände att vi var maktlösa inför vårt beroende, att våra liv hade blivit ohanterliga.
Ungdomar, medelålders, kvinnor och män - alla börjar med att erkänna sitt missbruk. Därefter delar de med sig av sina erfarenheter, känslor och rädslor. En vill arbeta på att bli mer ärlig, en annan på att vara lugn, en tredje berättar om ångest och sug efter droger.
Ingen avbryter, kommenterar eller kommer med lösningar på problem. Den som talar eller delar är ändå märkbart lättad efteråt. Senare, när mötesledaren ställer frågan om någon haft ett återfall och vill in i värmen igen, ja då kommer reaktionerna. Applåder fyller rummet och den förlorade sonen kramas om.
- NA har varit min livlina i många år, säger Lotta Bergman när vi ses utanför kyrkan. NA och Stadsmissionens arbete. Johanneskyrkan är som mitt andra hem. Jag släpper aldrig den här platsen. Det var här livet började och här ska det också sluta.
Lotta Bergman har varit ren i nio år. När hon kommer till Johanneskyrkan idag är det inte för att, som tidigare, sitta i köket och skaka av avtändningsångest, utan för att arbeta och hjälpa andra. Vanligtvis står hon i kaféet en till två helger i månaden, men under
sommaren har hon varit ledig för att, bland annat, arbeta på Stadsmissionens kollo. Vårt samtal avbryts titt som tätt av att Lotta springer iväg och kramar om någon gammal bekant på kyrkbacken.
För ett år sedan firade Lotta Bergman sin 50-årsdag i kyrkan tillsammans med sin fostermamma, sina fyra barn och andra nära och kära. Det var en dag hon aldrig trodde hon skulle få uppleva.
- Det var en milstolpe att få överleva till min 50-årsdag. De flesta knarkare får inte det. Av de tolv som var på samma behandlingshem som jag på 80-talet, är det bara fyra som lever idag, berättar Lotta och tar upp en cigarett ur väskan. Hon är nervös inför intervjun, men har bestämt sig för att berätta om sitt liv för att visa att det aldrig är för sent. Att det går att sluta med tunga droger och att man kan få ett bra liv efteråt.
- Och så vill jag ställa upp för att kunna tacka min 93-åriga fostermamma. Hon har varit med mig genom allt. Första gången Lotta Bergman träffade sin fostermor var hon bara fyra år. Egentligen var det meningen att Lotta bara skulle bo hos fosterfamiljen en begränsad tid, men hennes biologiska mamma ville inte ha tillbaka henne.
- Tyvärr var jag varken önskad eller älskad. När mina föräldrar skilde sig - min pappa var alkoholist - orkade inte mamma ta hand om mig utan lämnade mig till ett barnhem. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag fick gå runt och liksom göra piruetter när barnavårdsnämnden skulle titta på mig för att bedöma om jag stämde in på fosterfamiljens krav.
Lotta var ett oroligt barn som pratade mycket och hade svårt att sitta still. Så kom tonåren och rastlösheten och oron tog sig nya vägar. Lotta började springa ute med äldre killar, hon misskötte skolan och rymde hemifrån. När hon började högstadiet orkade fosterfamiljen inte längre ta hand om henne. Då tog institutionerna över: flickhem, psykiatrisk slutenvård, ungdomsvårdsskola.
- Jag har varit omhändertagen i hela mitt liv, säger Lotta och tar några snabba bloss på cigaretten. I hela mitt liv har jag känt mig fel. Jag har längtat efter gemenskap och trygghet, att få höra till och bli omtyckt.
Vid 17 års ålder blev Lotta störtförälskad. Hon blev strax gravid och födde två barn med några års mellanrum. Men hon fortsatte att gå ut och när hon lämnat barnen hos vänner utan att komma tillbaka fick barnens pappa vårdnaden om dem. Efter några år blev hon
förälskad igen, denna gången i en man som själv var missbrukare. De fick två barn och försökte leva som en vanlig familj, trots ett ständigt amfetaminmissbruk med skam, ångest, nojor och social misär som följd.
- Vi var gifta i 13 år, men drogerna åt upp halva äktenskapet. Allt gick sönder: relationen, familjen, möblerna. Allt.
När jag undrar vad det är i drogerna som gör att man ändå fortsätter, om "uppåttjackets" effekter gör att man får ett roligare liv, tittar Lotta på mig och säger:
- Roligt? Nej, jag tycker inte att det var speciellt roligt.
Under sitt nästan tjugoåriga drogmissbruk låg Lotta på Stadsmissionens avgiftningsklinik många gånger. Men återfallen fortsatte och till sist gick det inte längre att hålla ihop familjen. Lotta och hennes man bestämde att de sociala myndigheterna skulle omhänderta barnen.
- Jag är tacksam för den hjälp jag och mina barn fått. Jag och barnens pappa har hela tiden varit med i processen, vi fick ställa krav på fosterfamiljen och de såg till att vi inte förlorade kontakten med barnen. Vår fantastiska handläggare Sofia har varit med oss genom
alla år. Utan hennes hjälp, och Stadsmissionens och NA:s, hade jag inte levt idag.
Så, för nio år sedan, kom återfallet som blev en vändning. Lotta beskriver det som ett andligt uppvaknande. Amfetaminet fungerade - "pannan satt som ett smäck" - och där, mitt i det perfekta ruset, blev allt så tydligt. Drogerna fungerade, men ville hon ha dem eller livet? Hon hade kommit till en punktdär det gällde att välja mellan amfetaminet å ena sidan, och barnen och livet å den andra Beslutet blev plötsligt enkelt att ta.
Lotta ville förändra sitt liv radikalt. Hon flyttade till Norrland där hon, bland annat, tog körkort, fixade nya tänder och lärde sig använda datorn. När hon kom tillbaka till västkusten hade hon varit drogfri i två och ett halvt år och barnen flyttade hem till henne.
Idag bor Lotta tillsammans med yngste sonen i Lilla Edet. Vägen till ett drogfritt liv med fungerande familjerelationer har inte varit enkel, men hon gör som tolvstegsprogrammet rekommenderar - hon tar det lugnt och tar en dag i sänder.
- Jag har svikit mina barn liksom min mamma svek mig och hennes mamma svek henne. Det är det sociala arvet. Men det går att bryta den onda cirkeln utan att fastna i bitterhet och hat. Jag är oerhört tacksam för mitt nya liv. Idag mår jag bra, jag har bra kontakt med mina barn och barnbarn och jag arbetar för att vara en god och värdig människa, mamma och medborgare.
Text & bild: Ulrika Naezer