Våra företagsvänner
Maria Ottensten om TRO
- För mig är tron som luften jag andas eller marken jag står på, den bara finns där.
Kristen tro handlar om att falla.
Någon finns alltid där och tar emot mig.
Mitt liv är ett hus med många rum och våningar. Helst vill jag leva högst upp i huset, med utsikt åt alla håll. Där, uppe på översta våningen har jag möblerat fint, med alla mina goda sidor, med framgång och lyckade projekt. Där uppe lyser solen, och bekräftelsen från dem som tycker om mig och uppskattar det jag gör. PÅ det våningsplanet är mina relationer till andra okomplicerade och lyckade, det är leenden och strålande ögon, lyckönskningar och glädje.
Där uppe vill jag vara, ditåt strävar jag i trapporna. Ibland börjar jag inbilla mig jag att tron på Gud också bor uppe på översta våningen, att det gäller att klättra uppåt också i trons värld.
Men huset har många våningar, och längre ner finns möbler som inte passar ihop, damm i hörnen, spindelväv i taket och längst ned i källarvåningen är det både smutsigt, fuktigt och mörkt. De våningsplanen vill jag helst glömma, och inför andra frestas jag ofta låtsas som om de rummen i mitt liv inte finns.
Förr hade jag nog en föreställning om att tron på Gud på något sätt skulle säkra min tillvaro på de övre våningsplanen i livet. Ja, det var det till och med så att jag inför andra kände mig tvingad att förneka existensen av spindelväven i hörnen och fukten i källaren. Livet som kristen skulle på något sätt höja mig över livets fula sidor.
Jag tror inte jag är ensam om den föreställningen. Våra kyrkor och församlingshem är ofta välfyllda med ganska "lyckade" medelklassmänniskor. PÅ gudstjänsten söndag förmiddag möts inte sällan många vars liv har välputsade fasader, placerad på de övre våningsplanen.
Åtminstone ser det ut så.
När jag trampar igenom golvet till våningen under - då finns Någon - Närvaron - Gud, där, och tar emot mig. DET är det viktigaste.
Det gäller varje gång jag trampar igenom - det finns nämligen ingen våning under Guds närvaro. Det är nere i fukten och mörkret, bland den äckliga spindelväven, som Guds närvaro är allra tydligast. När Jesus hänger på korset och ropar sitt: "Min Gud min Gud varför?"- då har han trampat igenom alla våningsplan och landat på botten. Därför finns det ingen botten under Jesus närvaro, därför ropar han i vartenda unket källarutrymme i livet, tillsammans med trötta, ensamma människor sitt "varför". Sedan tror jag han gläntar på fönstret uppe vid taket, så att dagsljuset kan sippra in.
Så när en medmänniska på tåget häromsistens frågade: "men tvivlar du aldrig på GUD?" Det måste ju vara jättesvårt om man gör det och är präst."
Då svarade jag - nej, faktiskt inte. "- För mig är tron som luften jag andas eller marken jag står på, den bara finns där". Jag kan vara arg på Gud, tycka att allt är obegripligt, och inte fatta vad meningen med allt är, men tror, det gör jag. Tron sitter liksom inte i huvudet, utan i kroppen, i vardagslivet.
Eller så kanske tron är som ett öppet källarfönster där fukten kan vädras ut och solen lysa in. DET tror jag.
Text & bild: Henrik Enarsson