Våra framtidspartners
När alla chanser är tagna
Valentina kom till Sverige för snart tjugo år sedan. Hon hade träffat den stora kärleken och flyttade från ukrainska Kiev till göteborgska Biskopsgården. Hon hade en lång akademisk bakgrund med studier på den engelska institutionen på universitetet i Kiev. För ett tag sedan var Valentina tvungen att kontakta Rådgivningsbyrån. Hon fick inte ekonomin att gå ihop längre – hon behövde hjälp.
Historien om Valentina är inte särskilt ovanlig - det är många som lever ett fattigt liv i dagens Sverige. Många är också de som kommer till Rådgivningsbyrån när alla andra chanser redan är uttömda. Men Valentinas historia sticker ändå ut. Hon är nämligen en solstråle med en stor aptit på livet. Livet som inte alltid varit så enkelt för henne.
- Jag skulle egentligen inte sitta här i dag, säger Valentina leende. Det är ett mirakel att jag överlevt. Hon tar sig för huvudet och klagar på dåligt minne och nämner att hon då och då besöker minnesmottagningen i Mölndal. Valentina överlevde nämligen en svår trafikolycka för många år sedan. Hon fick så svåra skador på huvudet att läkarna var säkra på att hon aldrig skulle klara sig - åtminstone inte till ett värdigt liv. Valentina blev sjukpensionär fram till pensioneringen.
Valentina kommer ursprungligen från norra Ukraina men flyttade till Kiev när hon skulle börja studera på universitetet.
- I fem år läste jag engelska, säger hon. Men i dåvarande Sovjetunionen var det annorlunda. Man läste inte bara ett ämne som här i Sverige. Jag studerade bland annat estetik, filosofi och psykologi. Valentina slutar plötsligt att prata och börjar istället skratta en aning.
- Alla som studerade på den tiden var tvungna att läsa ett gemensamt ämne - nämligen historien om det kommunistiska systemet. Så här i efterhand känns det både sorgligt men också tragiskt med det kommunistiska samhället. Tänk så många människor som drabbades av vansinnet.
- Trots alla åren på universitetet kunde jag inte tala engelska. Men oj vad duktig jag var på grammatik. Vi fick aldrig chansen till att prata engelska - ingen kunde ju...
Väl i Sverige och många år senare hade hon hunnit med SFI-utbildning (Svenska för invandrare), Komvux-studier och kommit in på Göteborgs universitet. Men fina studieresultat behöver inte innebära att pengarna forsar in. Och det är egentligen där historien om Valentina skulle börjat - hur hon till slut tog kontakt med Stadsmissionen och då speciellt Rådgivningsbyrån. Hon hade via Biskopsgårdens församling fått tips om Rådgivningsbyråns verksamhet. Hennes första kontakt handlade om att hon hade det knapert och behövde stöd för att klara sig.
Men så i maj förra året var hon tvungen att dra ut en framtand i nedre käken. För att kunna ersätta den förlorade tanden skulle det kosta väldigt mycket pengar. Efter många vändor fram och tillbaka beslutade Valentina att hon inte ville slipa ner de två intilliggande tänderna för att göra en bro. Hon ville ha ett implantat - och det är mer än dubbelt så dyrt. Pengar som hon absolut inte hade eller har. Socialen kunde tänka sig att betala hälften av kostnaden på omkring 20 000 kronor. Men vem skulle betala resten? Valentina hade inga pengar.
- När jag ringde till Rådgivningsbyrån var det Jonas som svarade, säger Valentina. Jonas har varit jättesnäll mot mig. Det känns helt fantastiskt att få träffa en människa som verkligen vill hjälpa till. Jonas lovade att Rådgivningsbyrån skulle hjälpa mig. Han skulle försöka få loss pengar från en fond. Och nu - om en månad - ska jag göra första delen av operationen hos tandläkaren. Det känns underbart! Till hösten hoppas jag kunna ha en riktig tand på plats i munnen.
Jonas Lindholm är den av kuratorerna på Rådgivningsbyrån som Valentina har träffat.
- I Valentinas fall löste sig allt på ett smidigt och bra sätt, säger Jonas. Stadsmissionen behövde inte skjuta till pengar i huvudtaget. Genom en extern fond för "fattiga" fick vi fram de pengar som behövdes i Valentinas fall.
- Det är så vi arbetar. Först måste alla chanser till hjälp vara tagna i det vanliga välfärdssystemet. Återstår problemet kanske vi på Rådgivningsbyrån kan hjälpa, säger Jonas. Det vi kan göra är att antingen söka pengar i externa fonder eller använda våra egna diakonala medel. Det är ju så Stadsmissionen fungerar i stort - att vi är ett komplement när det vanliga systemet inte räcker till eller helt enkelt inte hjälper till. Men i Valentinas fall hade vi nog hjälpt till ändå - även om vi inte hade hittat externa pengar.
Jonas menar slutligen att Valentinas situation inte är unik. Det är ofta skador eller sjukdomar som gjort människor sjukpensionerade - de har helt enkelt inte kunnat arbeta. När sedan pensioneringen kommer blir ersättningen väldigt låg - pengarna räcker inte till för oförutsedda utgifter. I andra fall kan människor ha arbetat ett helt liv - men har haft ett lågt betalt arbete som sedan ger dålig ersättning när de går i pension. Då är resultatet detsamma som i Valentinas fall.
Text & Bild: Henrik Enarsson
