Våra företagsvänner
Nordstan en tisdag kväll
"... Fördomarna spelar oss ett spratt då och då. Nej, alla dricker inte. Nej, alla lever inte rövare. De flesta känns bara så hopplöst rotlösa..."
Låt oss kalla honom Andreas. Andreas sitter med en starköl i handen och blickar ut över konstgräset utanför Göteborgsoperan. Han är kanske 17 år. Han har sovit ute ett par nätter. Han har redan varit placerad på behandlingshem ett antal gånger i sitt unga liv. Han rymde från det senaste för en vecka sedan. För tre dagar sedan blev han utslängd av sin mamma. Andreas är en medveten kille som vet hur systemet fungerar. Han vet också att han inte fungerar i just det systemet. Därför väljer han hellre kompisarna vid emo-trappan. Ja, du vet - i Nordstan vid nedgången till tunneln som leder till Centralstationen. Där finns hans liv.
Och de är många. Andreas och hans kompisar har sitt andra hem i Nordstan – mitt i centrala Göteborg.
En kväll i mitten av april fick jag möjligheten att få följa med fältassistenterna från Ungdomsbussen. En kväll jag sent glömmer. Jag var som en gäst hos verkligheten. Jag hade aldrig tidigare träffat utsatta ungdomar på det här sättet. Innan hade de bara funnits där – i Nordstan, i Kungsparken eller i Slottsskogen. Nya insikter fick mig att tänka på hur olika våra förutsättningar är. Jag ville helst av allt fråga dem. Varför är ni här? Men jag höll mig i bakgrunden. Jag var ju bara gäst.
Vi började kvällens vandring i entrén till Nordstan vid Brunnsparken. Vi behövde inte gå många meter innan kramkalaset var igång. Jo, det är så det går till. Man säger hej med en kram. Det visar tydligt att respekten finns hos båda parter. Ungdomarna är oftast mellan 15-18 år gamla. Charmerande ungdomar som är trevliga och bjuder på sig själva. Ibland blandar de ihop oss med personal från socialen. Men när de får veta att vi är från Stadsmissionen/Ungdomsbussen ändrar de genast tonläge. Att inte tillhöra en myndighet ger en del fördelar.
Fördomarna spelar oss ett spratt då och då. Nej, alla dricker inte. Nej, alla lever inte rövare. De flesta känns bara så hopplöst rotlösa. Många av ungdomarna verkade tycka om sin egen situation – att livet liksom gick ut på det här. Att hänga på Nordstan, dricka öl, röka, träffa kompisarna, att vara annorlunda – att sticka ut. Eller misstolkar jag det? Är det bara kärlek som fattas? Känner föräldrarna till deras liv? Bryr de sig? Frågorna hopar sig och jag blir lite illa till mods. Hur kan vi göra skillnad?
Några som faktiskt gör skillnad är våra fältassistenter. Ungdomsbussens fältare är dock inte ensamma i sin gärning. Många stadsdelar i Göteborg har ungdomsfältare. De flesta är placerade i sina respektive stadsdelar och då ofta på en fritidsgård eller liknande. Centrala Göteborg patrulleras av kommunens citygrupp och av Ungdomsbussen. Ungdomsbussen finns därutöver också i Biskopsgården, Bergsjön och Majorna. Samarbetet med kommunens fältassistenter fungerar väldigt bra. Ungdomsbussen finns alltid med vid de gemensamma mötena.
Vandringen fortsätter genom Nordstan. Då och då stannar vi för att hälsa på några killar eller tjejer. Kramar utbytts. Nedtonade förfrågningar om hur läget är kommer. Statistik förs i mobilen. Var det en kille eller tjej? Var det inne eller ute? Någon ny eller gammal kontakt? Befinner sig personen i en tydlig risksituation? Allt skrivs ner och förs in i dagboken efter kvällspasset.
Vi hamnar utanför operan vid den nyanlagda konstgräsmattan. Det är här vi hittar dem – i tre, fyra grupper. Runt den gröna mattan finns även äldre män – en del av dem är rejält påstrukna. Ungdomarna dricker öl, umgås och bara är. Våra fältassistenter minglar med enkelhet runt och kollar in läget. De jobbar alltid två och två – aldrig ensamma. Eftersom Malin från citygruppen är med oss i kväll är vi extra många som kan finnas till.
Det sker en akututryckning. En av ungdomarna har blivit utkastad av en förälder. En av fältarna ringer och får det bekräftat av föräldern – tonåringen är inte välkommen hem. Kontakt tas med socialjouren. En grupp med fältare följer med som stöd. Vad som sedan händer får jag aldrig veta. Vi andra fortsätter vandra tillbaka in mot stan. Vi möter ständigt nya ungdomar på vår väg – nya kramar. Tänk, kanske är det här den enda riktiga vuxenkontakt vissa av dem har. Jag huttrar lite – det har börjat bli kallt. Jag drar upp dragkedjan på jackan och skänker en tyst, förvirrad tanke till alla jag träffat under kvällen. Ännu en kväll är över för fältarna på Ungdomsbussen. Ännu några sårade själar som blivit sedda, respekterade och uppskattade.
Text & bild: Henrik Enarsson