Våra företagsvänner
Nya direktorn på pulsen - Det här är Lotta Säfström
På en bondgård i lilla bruksorten Genevad – inte långt från halländska Laholm har Stadsmissionens nya direktor sina rötter.
– Mina föräldrar arrenderade ut marken och jobbade själva som småföretagare, säger Lotta Säfström. Jag kommer från en matintresserad familj där jag på nära håll fått följa både slaktningar, korvstoppningar och stora bondmiddagar. Jag var fyra år när jag första gången satte mig på en pianopall – och där satt jag kvar till jag var 21. Så maten och musiken var och är jätteviktig för mig, säger Lotta.
- Mitt musikintresse fördjupades och breddades sommaren 1977, säger Lotta. Jag sommarjobbade tillsammans med ett stort ungdomsgäng från Karlstad på S:t Lars lägergård i Åsa. Helt plötsligt vidgades de musikaliska vyerna. Musik i kyrkan kunde faktiskt vara modern också. Ett tag turnerade vi på heltid runt i kyrkor i hela landet. Det var fantastiskt roligt.
I gymnsiet läste Lotta Säfström på naturvetenskapliga linjen i Halmstad. Efter gymnasiet studerade hon på musik- och bibellinje på Helsjöns folkhögskola... samtidigt. Nästa livshållplats blev på Hjo folkhögskola och senare på våren 1982 tog hon en kantorsexamen. Fram till nu hade musiken varit allt. Men en armskada gjorde att livet tog en annan väg. Hennes plan var att börja på Sköndalsinstitutet. Dock krävdes det gott om praktik innan hon kunde börja. På hösten 1982 flyttade Lotta till Stockholm. Med en resväska i ena handen och en bag i andra reste hon till huvudstaden. Efter ett förlängt diakonalt år (det som i dag heter volontäråret) på Ersta diakoni kunde hon börja studera en integrerad utbildning till både socionom och diakon. Efter fyra år var hon färdig.
Efter en kortare utflykt blev Lotta Säfström diakon på Sköndalsinstitutet.
- Jag var den första kvinnliga diakonen på Sköndalsinstitutet någonsin, säger Lotta. Stora Sköndal hade fram till 1978 bara utbildat manliga diakoner. Så visst var det märkligt på många sätt. På den tiden präglades verksamheten av en socialt medveten diakoni. Diakoniinstitutionerna verkade mycket i en zon mellan kyrkan och samhället, något som vi senare kom att definiera som civilsamhället. Något som var påtagligt var den professionella attityden att arbetet kring de praktiska frågorna var lika viktiga som de akademiska.
I början av 90-talet arbetade Lotta som lärare på diakoniutbildningen på Sköndalsinstitutet. Från i mitten av 90-talet blev hon ansvarig för samma utbildning. Dock fick institutet inte fortsätta att utbilda diakoner. Antalet utbildningsplatser i Sverige drogs ner från 100 till 60 om året. Det blev startskottet för samarbetet med Ersta diakoni - det som senare blev Ersta Sköndals högskola. Lotta började då arbeta med så kallad diakonal utveckling. Frågor som bland annat ställdes var: Vad innebär det att vara en diakoniinstitution på 2000-talet? Hur gestaltar vi det och hur kvalitetssäkrar vi det? Hur söker vi våra uppdrag? Hur kommunicerar och synliggör vi vår profil och identitet i det moderna samhället?
Lotta arbetade med utvecklingsfrågor fram till hösten 2004. Vad som sedan hände skakade om hela Stora Sköndal. Den förre direktorn Bror Nyback dog hastigt och Lotta fick raskt hoppa in som tillfällig direktor. Senare övertog hon direktorspositionen permanent.
Något som Lotta Säfström gärna nämner är uppstarten av forskningen inom det svenska frivilligarbetet som skedde i början av 90-talet.
- När socialtjänstlagen skulle utvärderas uppvaktade några företrädare för socialt verksamma ideella organisationer socialministern med frågan om inte allt det frivilligt organiserade arbetet i Sverige också borde uppmärksammas, säger Lotta. Detta resulterade i att en ny forskningsgrupp på Sköndalsinstitutet fick i uppdrag att göra en allra första kartläggning av läget i Sverige och presentera detta i form av en SOU.
- Vi har en oerhört lång tradition och historia i Sverige av idéburna organisationer som arbetar på en professionell grund, säger Lotta Säfström. Med bland annat forskningens hjälp har vi sett vår plats i det stora och aktiva civila samhället där vi är något annat än de offentliga myndigheterna och något annat än det privata näringslivet. Det är betydelsefullt att alternativen inom det civila samhället, dit Stadsmissionen hör, synliggörs och får förutsättningar att verka.
- Därför är det också angeläget att de idéburna organisationerna sluter sig samman och kan arbeta i en enad front, säger Lotta. Vi blir fler och fler i kretsen och kan tillsammans verka för att vi blir tydligare. Det är viktigt att våra grunder genomarbetas, att våra syften klargörs och att arbetetkan förverkligas i en transparent vision. Därför är vårt medlemskap i organisationen FAMNA (läs mer om FAMNA i tidningen) så viktigt. Lotta Säfström är väl förtrogen med den diakonala världen men också med stadsmissionernas värld.
- Jag är väldigt glad över att vara här och jag hoppas kunna tillföra Göteborgs kyrkliga stadsmission min erfarenhet och kompetens, säger Lotta. Det känns dessutom skönt att få flytta till det riktiga havet. Det på den västra sidan, avslutar Lotta med ett leende.
Kulturella Lotta
Som tolvåring såg Lotta invigningen av Sydney-operan på TV. De framförde Madame Butterfly och Lotta smälte fullständigt för framträdandet. Hon anser sig vara en mångfacetterad kulturkonsument. Hon hoppas kunna besöka Göteborgsoperan men också vilja ta chansen till konsertbesök om till exempel Eric Clapton eller Peter Gabriel kom hit. Konstintresset har vuxit med åren och hon gillar att titta och känna konst.
Text & bild: Henrik Enarsson