Våra framtidspartners
Piet tröttnar aldrig på sitt jobb
I 16 år har han arbetat i en av Göteborgs mest välbesökta kyrkor. Det är lika många år som han ägnade åt droger och krogliv. Piet de Boer, en av de ansvariga i S:t Johanneskyrkan, tröttnar aldrig på sitt jobb.
– Att få se en människa som blir återupprättad, förändra sitt liv och bryta den nedåtgående spiralen är stort, säger han. Här får jag vara med om det varje dag.
Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan...
En talkör från andra våningen hörs ner i kaféet. Det är NA-möte och, som alltid, avslutar man mötet med sinnesrobönen.
Piet de Boer fyller i på slutet:
- ... och förstånd att inse skillnaden. Som ansvarig för självhjälpscentret i S:t Johanneskyrkan har Piet de Boer läst den bönen tiotusentals gånger.
NA, Anonyma narkomaner, startade i Los Angeles 1953. 1987 kom rörelsen till Stockholm och 1992 startade Piet självhjälpsgrupper i Göteborg, i Stadsmissionens regi. Efter ett år i en lokal i Majorna flyttade de in på bottenvåningen av Stadsmissionen på Stigbergsliden. Denna verksamhet blev embryot till det som är S:t Johanneskyrkan idag.
- Vi flyttade in här 1995, säger Piet de Boer. Som du ser tar vi inte sommaruppehåll, verksamheten pågår 365 dagar om året.
Det är ett intensivt liv. Men Piet de Boer är van. Efter många år inom Göteborgs krogliv är han van vid långa arbetsdagar, fullspäckade med olika arbetsuppgifter och sociala kontakter. Men till skillnad från kroglivet handlar det inte längre om att serva människor alkohol och andra droger, utan om att hjälpa dem att hitta vägen till ett drogfritt liv. Piet vet - av egen erfarenhet - att det är en svår och lång väg. Och att man behöver mycket stöd för att lyckas bryta den starka och långvariga kärleksrelation man haft till drogerna.
- Drogberoende är en total kärleksrelation som man gör allt för att skydda. Det är först när livet går åt helvete och man inser att relationens slutstation är fängelse, institution eller död som man är villig att lämna den, säger Piet de Boer.
Hans egen drogförälskelse grundlades redan i tonåren. Piets far, ursprungligen från Holland, arbetade som ingenjör i Iran i början av 1970-talet. I det muslimska
Iran var alkohol sällsynt, men landet svämmade över av hasch, opium och kokain. Det var fri tillgång på narkotika för Piet och hans vänner.
- När jag hamnade i krogbranschen fortsatte jag med dessa droger. Alkohol såg jag mest som en handelsvara, berättar han.
1979 började han arbeta tillsammans med kocken Yves Rodi och tillsammans startade de ett antal restauranger och klubbar i Göteborg. Pengarna flöt in, men det slutade ändå alltid med konkurs. Kanske berodde det på Piets drogmissbruk.
- 1992 var jag i uselt skick: infektioner i kroppen, dåliga tänder - usch det är pinsamt att tala om det. Vi hade gått i konkurs och folk jagade mig på grund av skulder. Jag såg ingen annan utväg än att begå självmord - det vanligaste sättet att sluta droga på.
I detta bottenlösa tillstånd fick Piet de Boer en slags uppenbarelse. Efter en lång vaknatt - utan droger och pengar - var han på väg mot sin langare för att tigga till sig lite på krita. När han kom till Carl Johans kyrka tittade han upp mot kyrktrappan och fick se en man med ett barn i vardera handen, springandes upp till gudstjänsten. Ljuset bröt igenom kyrktornet och plötsligt slog det till i Piet: Var är mina barn? Varför är de inte med mig?
- Det var något jag inte tänkt på tidigare. Det enda jag hade i huvudet var droger. Nu slog det mig med full kraft, som en andlig uppenbarelse. Jag sökte hjälp och blev inlagd på Stadsmissionens avgiftningsklinik.
Försöket att bryta med missbruket varade i sex månader.
- Jag blev som en paria hemma. Tror att de blev lättade och glada när jag började igen. Två år senare lyckades det dock. Men det är ett ständigt arbete.
- I början gick jag på möten tre gånger om dagen, vilket man behöver. Så snart du går ut från ett möte kan din langare stå där. Då krävs det styrka för att inte falla.
NA:s 12-stegsprogram är ett livslångt program. Man lever inte sina liv på mötena, men man behöver mötena för att kunna leva utanför.
- Precis så som kyrkan ska fungera, säger Piet som ibland föreläser på temat "Självhjälp i en tid av tillitsbrist". Han brukar då göra en historisk tillbakablick över människans livsbetingelser och sjukdomar. Under jordbrukssamhället arbetade vi för att få livsmedel - kyrkan och traditionen var auktoriteterna och vi led av infektionssjukdomar. Sedan kom industrisamhället där vi strävade efter att höja vår levnadsstandard - kollektivet och folkrörelserna tog över kyrkans roll och vi drabbades av vällevnadssjukdomar. Nu är det 2000-tal. Individen står i centrum. Vi har materiellt överflöd, frihet och valmöjligheter men strävar efter livsmening. Vi lider av tillitsbrist och sjukdomar som shoppingberoende och missbruk samtidigt som ofrivillig ensamhet breder ut sig.
- Självhjälpsgruppen är som klippt och skuren för vår tid, menar Pier de Boer. 12-stegsprogrammet fokuserar på individens kunskap och utveckling, hjälper henne att göra val och bygger starka gemenskaper.
Om det är en uttänkt metod för att motverka tillitsbrist eller "bara" en del av Piet de Boers personlighet ska vara osagt, men under den två och en halv timma långa intervjun hinner Piet med åtskilliga kramar, handskakningar, uppmuntrande frågor och hjärtliga skämt. Krogfolkets pengar, kändisskap och häftighet lyser med sin frånvaro, men för Piet de Boer är det som om alla S:t Johanneskyrkans besökare vore familjemedlemmar.
Text: Ulrika Naezer
Bild: Henrik Enarsson
