Fattigdomsrapporten 2018 – Välfärden krackelerar
17 oktober är det Internationella fattigdomsdagen och i samband med det publiceras Sveriges Stadsmissioners årliga fattigdomsrapport.
De skillnader vi upplever i dag jämfört med tidigare är att vi ser helt nya grupper som söker hjälp, samt att våra insatser till viss del ändrat karaktär. Människor som tidigare klarat sig själva eller som överlevt tack vare de offentliga skyddsnät vilka varit en del av det svenska välfärdssamhället i snart ett sekel, börjar i allt större omfattning be om stöd för att täcka basbehov.
Det handlar om en grupp pensionärer som, samtidigt som de äldre generellt fått det bättre, halkar efter och idag knappt kan betala hyran eller har råd med mat. De kommer till Stadsmissionen för att hämta bröd eller en matkasse och för att äta billiga subventionerade måltider. Utan vår hjälp hade många levt på smörgås och kaffe, andra hade förlorat sina hem.
Det handlar också om barnfamiljer där syskon får dela på ett par varma vinterskor för att man inte har råd med kyltåliga ytterkläder till alla barnen. Familjer som vräks från sina hem bara på grund av att de saknar tillräckliga resurser för att kunna betala hyran. Detta trots att det i många städer råder nollvision när det kommer till vräkningar av minderåriga.
Utsatta är även många unga som aldrig lyckas etablera sig på arbetsmarknaden och fastnar i långvarigt bidragsberoende och/eller psykisk ohälsa. Om Stadsmissionernas roll i samhället tidigare var att ge akuthjälp till en mindre grupp individer som av olika skäl hamnat vid sidan om välfärdssystemet och utöver det bistå med lite extra till de grupper som annars bara har till det allra mest nödvändiga, gör vi i dag akuta insatser för allt fler. Det är inte ovanligt att socialtjänsten hänvisar människor till Stadsmissionen för hjälp med sådant som under lång tid setts som ingick i det offentliga skyddsnätet. Nästan 6 av 10 hjälpsökande hos Stadsmissionen är människor som lever på ekonomiskt bistånd men ändå inte klarar sig.
Den välfärd så många av oss räknar med skall fånga upp om vi faller är inte vad den varit. Systemet kracklerar och om vi inte agerar nu riskerar många människor att fara illa.
Lotta Säfström, ordförande i Sveriges Stadsmissioner skriver i Dagens samhälle om fattigdomens nya ansikten:
”Fattigdomsrapporten 2018 visar att hela 58 procent av Sveriges stadsmissioners insatser som beforskats går till människor som lever på långvarigt ekonomiskt bistånd, trots att detta bistånd är utformat för att stödja människor i behov av tillfällig hjälp. Siffror från Socialstyrelsen visar dock att ungefär en tredjedel av dem som erhåller försörjningsstöd får detta under en längre tid, ibland över ett decennium. Det går inte att leva på så knappa ekonomiska resurser under en så lång tid.”
Läs hela texten HÄR.
I GT/Expressen beskriver Götebogs Stadsmissions socialchefer Lennart Forsberg och Åsa Vilu situationen i Göteborg:
”Allt oftare händer det att socialtjänsten hänvisar människor till oss på Göteborgs Stadsmission och civilsamhället har i vissa hänseenden fått återta del av det offentligas ansvar för människors basbehov. Det ser vi som ett tydligt tecken på att det offentliga välfärdsbygget håller på att krackelera. Systemet förmår inte längre bära sina mest utsatta medborgare. Göteborgs Stadsmission gör vad vi kan för att hjälpa och håller för närvarande på att leta efter nya vägar för att öka vår matutdelning och vi har förstärkt arbetet runt arbetsintegration.”
Läs hela texten HÄR.
Idag har även Göteborgs-Posten ett reportage om vår Fattigdomsrapport.
– Att personer som redan har ekonomiskt bistånd från samhället ändå måste gå till Stadsmissionen för att få mat är handlar om något annat än bara inkomstskillnader och är för mig en indikation på att vi har en del kvar att göra i välfärden. Vad vi ser här är ett uttryck för ren fattigdom, säger Magnus Karlsson, professor och forskare i socialt arbete vid Ersta Sköndals Bräcke högskola som är den som driver forskningsprojektet tillsammans med Sveriges stadsmissioner.
HÄR hittar du hela artikeln.