Berättelse från Stigbergskliniken - Göteborgs stadsmission
Mer

Berättelse från Stigbergskliniken

2 april, 2019 • Ämne: Boende och Behandling

Tack till alla som ställer upp för oss som är på botten, av någon anledning.

Här behöver vi inte känna oss misslyckade, och missanpassade, för vi är ofta missförstådda och misstagna för farliga, eller misskötta och missade i statistiken.

Andra må ha gett upp, jag har inte mycket kvar, men jag har hopp. Hopp för framtiden, hopp för mänskligheten, hopp om ett nyktert liv, och kanske även hopp om just hoppet, för det är det sista man förlorar.

Jag må sakna tro på gud, men det är inte utav trots, utan bara ett ensidigt samtal hittills, kanske han svarar en vacker dag.

Tänk såhär, utan era samhällsinsatser skulle människor dö, som nu kan klara sig, vi åker ju ett gäng härifrån idag, och tänk att alla kan hitta detta lilla i sig som håller en flytande. Tänka sig.

Ett liv i missbruk, är inget liv. Livet är allt det andra, det svåra och enkla, det är lycka och det är sorg. Livet är så mycket mer än bara vad vi känner just nu. Livet är att misslyckas 100 gånger, men resa sig och fortsätta.

Svåra tider i samhället, ett samhälle som kollapsar under sin egen tyngd av girighet och liderlighet, men hålls uppe av människor, upptagna i sin egen värld. Uppdraget är självskrivet, vi måste uppskriva människovärdet, alla skall kunna få en miljon chanser.

Meningen var inte att jag skulle dö på min 38e födelsedag, trots att jag försökte, oavsiktligen, ta livet av mig medels långt missbruk. Meningen var att jag skulle hamna där på golvet. Där på MAVA. Här på avdelningen. Meningen är säkerligen inte att någon skall dö i detta, men fri vilja är en förbannelse i förklädnad. Meningen är att hitta mening i livet.

Jag lämnar, går ut i världen, för att lära känna (namn) för vem han är. Vem han är, vet jag inte just nu, men jag är ganska säker på att jag känner igen honom när jag ser honom. Jag vet att han är ganska burdus, i alla fall till utseende, en far, en son, en människa. En göteborgare, en finne, en svensk, en del av samhället. Jag anar honom vid horisonten, och jag ämnar fortsätta dit. Rid in i solnedgången, huvudet högt.

Fritt ur Roffe ruff – “tusen mil”

Jag har aldrig vart i Pisa
Och inte heller i Paris
Och jag har aldrig vart i Kina
Och inte heller i Madrid
Har aldrig blivit nån cerveza
På nån bodega i Berlin
Men om nu livet är en resa
Så har jag gjort en 1000 mil.

1 Korinthierbrevet 13:11

När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev man, har jag lagt bort vad barnsligt var.

Tack.


Nu finns det ett ledigt jobb som leg. sjuksköterska inriktning psykiatri på Stigbergsklinken. Vi erbjuder dig möjlighet att arbeta i en arbetsgrupp med höga kvalifikationer, som bl.a. består av sju psykiatrisjuksköterskor, psykolog, psykiater och läkare. Vill du vara med och utveckla vår spännande verksamhet inom beroendevården? Läs mer här!

Tillbaka