En personlig resa från mörker till ljus

”När jag kom hit första gången var jag mycket stressad och orolig. Jag ville hitta aktiviteter till mina barn, jag ville hitta vänner. Jag var bara hemma ensam och med mina barn. Jag mådde inte bra och var ledsen hela tiden.”
Det säger Nadwa som fick höra om Göteborgs Stadsmission via en bekant. När hon tog kontakt var det primärt för att fråga om aktiviteter för barnen. Hon förstod knappt svenska och tog med ett av sina barn för att tolka. Personalen som tog emot dem talade Nadwas modersmål och då kände hon lättnad.

Vid den här tiden hade Nadwa genomgått en skilsmässa från barnens pappa. Trots att relationen var avslutad bodde hon kvar i mannens lägenhet i väntan på en egen bostad. Boendet hon till slut fick med hjälp av socialtjänsten var en katastrof, men hon vågade inte klaga. En kväll filmade hon sitt boende och de brister det hade. Filmen visade hon för personalen på Göteborgs Stadsmission, som i sin tur tog kontakt med en av Stadsmissionens vägledare. De bestämde gemensamt att försöka få till en förändring kring Nadwas boende. Vägledaren ville visa filmen från lägenheten för socialtjänsten.
”Jag ville bara gråta när jag satt hos vägledaren. Jag var jätteorolig över att han ville jobba vidare med mitt ärende och för att han ville visa filmen för socialen. Där jag kommer ifrån pratar man inte om sådana här saker och jag trodde att det kanske skulle göra det ännu svårare för mig. Jag tänkte att det kanske är bäst att bara vara tyst,” säger Nadwa.

Men tvärtom så arbetade vägledaren med att också stärka Nadwa och låta henne förstå vilka rättigheter hon hade. Vägledaren visade filmen för handläggaren på socialtjänsten, vilket ledde till att en städfirma skickades dit och möblerna byttes ut. Arbetet tillsammans med vägledaren ledde också till att Nadwa så småningom fick ett bättre boende för sig och sina barn i en egen lägenhet.
Samtidigt med detta fick Nadwa och barnen börja i en familjeverksamhet på Göteborgs Stadsmission där de fick träffa andra familjer där de andra mammorna också levde ensamma med sina barn.
”Jag tänkte att jag var en dålig kvinna, som har problem och är ensam med barnen. Istället insåg jag att vi var många som hade liknande situationer. Jag insåg att jag inte var ensam. Vi kunde prata om hur våra liv såg ut och vi stärkte varandra och kunde stötta varandra. Vi pratade, skrattade och grät tillsammans. Vi sågs varje torsdag och jag väntade hela veckan på att det skulle bli torsdag igen. Det var en viktig dag. När vi pratade med varandra så kände jag inte av mina problem. Jag kände att jag inte var ensam,” säger Nadwa.

Hon beskriver att själva byggnaden där de träffades blev speciell för henne, men också hur väl hon blev bemött av personalen. Alltid med leenden och glädje.
”Innan jag kom dit kunde jag må dåligt och vara ledsen, men så kom jag dit och då blev jag glad. Det betydde jättemycket för mig.”
Nadwa märkte att även hennes barn blev gladare av träffarna med de andra familjerna. De unga fritidsledarna var snälla och bra förebilder för hennes barn och barnen uppskattade att hänga med dem. Träffarna blev viktiga även för barnen.

Förutom att få vägledning och vara med på familjeträffar har familjen fått stöttning med bland annat idrottskläder och julhjälp. De har varit på sommarkollo och aktiviteter som biobesök. Att få komma iväg en vecka med barnen på kollot betydde mycket.
”Jag kände ingen stress den veckan. Barnen hade roligt med många aktiviteter och jag lärde mig att cykla! Jag har också fått gå i simskola och lära mig simma.”

Vid ett tillfälle hade ett av barnen önskat att de skulle ut och tälta i skogen. Barnet uttryckte att det var sånt som kompisars familjer gjorde. Nadwa som aldrig tältat visste inte hur hon skulle göra. Hon tog upp tältning som förslag på en aktivitet att göra tillsammans med fler familjer på Göteborgs Stadsmission och så blev det.
”Det är mycket lättare att göra nya saker tillsammans med en grupp och med personal som är med. Vi hade kanske kunnat göra det själva, men det är inte samma känsla som att dela upplevelsen med andra.”

För en tid sedan fick Nadwa möjlighet att göra praktik i en mataffär i tre månader. Först trodde hon att det skulle vara svårt att jobba. Att inte ha någon tolk till hands och att bara prata svenska. Men det gick bra.
”Ja, det gick jättebra! Jag klarade mig själv, förstod vad jag skulle göra och jag var snabb. Jag kände att jag faktiskt kunde jobba. Mitt självförtroende växte. När jag satt på spårvagnen på väg till praktiken kände jag mig som alla andra som också åkte till sitt jobb. Jag visade både för mig själv och barnen att jag faktiskt kan och att jag kan ha ett eget liv. Barnen fick visa lite ansvar hemma, eftersom jag också skulle i väg på morgonen.”
Praktiken tog slut och Nadwa fortsätter med studierna på SFI, men hon längtar tillbaka ut i verkligheten.
”Jag vill inte bara sitta och studera. Jag vill känna att jag gör någonting också i samhället.”

Över åren har Nadwa gjort en personlig resa. Från att ha varit rädd, ledsen och orolig till att känna sig glad, stark och mer säker på sig själv.
”Jag känner att jag har utvecklats. Innan jag kom hit var jag som helt stängd. Jag var bara i skolan, kanske träffade någon lärare eller någon på socialtjänsten. Annars var jag bara hemma med barnen. Här på Stadsmissionen fick jag träffa folk, jag fick lära mig saker och fick information. Jag vet att ni är här för att ni jobbar på Stadsmissionen, men det är på riktigt. När jag kom hit var jag på en väldigt mörk plats. Jag var rädd att jag skulle förlora mina barn om jag bad om hjälp. Sedan jag kom hit har livet blivit ljusare. Jag har jobbat med mig själv och hittat kraft i mig själv. Här har jag fått lära mig om mina rättigheter och jag känner mig stark,” säger Nadwa.
Hon beskriver att hon förut kände sig så liten. Nu vet hon att det finns hjälp att få. Hon känner sig trygg med Göteborgs Stadsmission och vet vart hon ska ta vägen om hon behöver hjälp igen.
”Nu berättar jag för alla jag träffar om att Stadsmissionen finns. Om de har problem, att de kan få hjälp. Om de uttrycker oro för att be om hjälp så säger jag att de kommer hitta någon som hjälper dem och det kommer bli bra. På samma sätt som jag fick. Det går många rykten om myndigheter och socialtjänsten som gör människor oroliga. De är oroliga för orosanmälan, men jag säger att de inte behöver vara rädda utan att det är bra för dem. De kommer bli starkare.”

De olika verksamheter och aktiviteter som Nadwa och hennes barn har fått ta del av är alla finansierade via skänkta pengar från bland annat privatpersoner och företag. Något som Nadwa känner till.
”Jag tycker det är bra att de som skänker pengar får veta att deras pengar går till familjer som får hjälp och att det verkligen gör skillnad i familjernas liv. Jag vill också berätta om min resa för att andra ska se att det är möjligt,” säger Nadwa.