”Stadsmissionen har betytt mycket för mig och nu kan jag ge lite tillbaka”

Del 1: ”Jag skulle bli den bästa bartendern”

Jag heter Joakim, jag kommer från en vanlig familj och är uppväxt i Göteborg. Jag började jobba på hotell redan som 15 -åring och kom snabbt in i restaurangvärlden. När jag var 17-18 år hade jag bestämt mig för att bli den bästa bartendern och den bästa på dansgolvet. Det var det jag ville hålla på med. Sen tyckte jag att det var vansinnigt roligt att gå ut och festa, jag var ute fem dagar i veckan.

Jag fick jobb i en bar i utrikeshallen på Landvetter flygplats. Där lärde jag känna flera norska flygvärdinnor som drog med mig och min bästa vän till Oslo över en helg. Vi hade skitkul och lyckades få jobb däruppe. Tre veckor senare hade vi sagt upp oss från våra jobb och flyttat upp till Oslo, det här var i april 86. Här var det full rulle i 12-14 år. Det kändes som att kliva in på en fest och 12 år senare kom jag ut från festen. Efter ett tag blev jag hovmästare på den populäraste krogen och efter drygt ett år blev jag delägare på Oslos bästa restaurang, 25 år gammal. Under samma tid fick jag en son och livet var väldigt intensivt. Det var under den här perioden som house, techno, och rave-kulturen kom till norden och även kokainet.

Jag började med partydroger som kokain och ecstacy, men bara när jag var ledig. Men rätt snart började jag även ta droger på arbetstid för att orka jobba och hänga med i det höga tempot. Sedan eskalerade det ganska snabbt. Jag hade tillgång till alkohol hela tiden, shottade mycket med gästerna och för att orka shotta tog jag en lina amfetamin mellan varven för att nyktra till och kunna fortsätta shotta. Jag umgicks med mycket välbärgade människor, dom bjöd på droger i utbyte mot att jag skrev upp dom på listan så dom slapp köa till det stället jag jobbade på. Så fort jag var ledig gick jag ut och blev bjuden till höger och vänster, och det var svårt att stå emot grupptrycket. Jag hade jätteroligt under en lång period. Jag levde ett dubbelliv, skötte mig och var aldrig sjuk från jobbet. Så höll jag på i 10-15 år men det blev bara svårare och svårare att hålla ihop det. Tillslut behövde jag många linor för att orka jobba, toleransnivån höjs ju hela tiden. I samma veva kom en period då jag inte fick träffa min son. Jag skulle inte ha honom på några helger och jag hade inga tider att förhålla mig till så då kände jag att jag lika gärna kunde missbruka lite till. Runt 97 blev det för mycket för mig där uppe så jag lämnade Oslo med tungt hjärta. Jag hade snurrat till det med alldeles fel folk och det blev tillslut ohanterbart.

Del 2: ”Då var jag för första gången hemlös på riktigt”

Väl hemma i Göteborg igen skulle jag bara ta det lugnt men det slutade med att jag köpte det största utestället på hela Västkusten. Tyvärr träffade jag fel tjej och vi började missbruka tillsammans. Då var det mest amfetamin, hasch och cannabis. Till slut sprack det och jag åkte fast för amfetamin i kroppen. Jag fick ett kortare fängelsestraff och hela tiden var jag i kraftig förnekelse och tyckte inte att jag hade några problem, det här var ju bara något jag gjorde på sidan om. När fängelsestraffet kom hoppade jag av som delägare till krogen och då var inte vägen till hemlöshet särskilt lång. En dag bröt jag med min familj och bara lämnade allting bakom mig. Då var jag för första gången hemlös på riktigt.

Jag hamnade på mitt första lågtröskelboende och där satt jag som en fågelholk och förstod inte var jag hade hamnat. Det var en helt ny värld, med människor jag aldrig någonsin hade valt att umgås med, människor med djupt missbruk som hade gått långt. Plötsligt var jag en av dom.

Min första kontakt med Stadsmissionen var när jag hamnade på Gatljus, dåvarande lågtröskelboendet. Det var den första tryggheten jag kände. Dit kunde jag alltid gå och ta en dusch, käka lite, byta kläder och sova. Men ganska snabbt i samband med att man blir hemlös så går drogmissbruket över till något som förr var förknippat med fest och dans till att snarare handla om överlevnad. Det enda som gjorde att man orkade vara hemlös och trampa runt utomhus i blöta skor i februari var amfetaminet. Jag var livrädd för att få LPT (lagen om psykisk tvångsvård) eller LVM (lagen om vård av missbrukare) och jag kände att det var på gång. Nu i efterhand så kanske det hade varit en bra väg att gå. Tillslut fick jag en lägenhet, ett lågtröskelboende på Hisingen, under min sista tid som hemlös. Men vid det här laget hade jag tappat många av mina tänder, jag var påverkad i princip dygnet runt och även alla runt omkring mig och jag började tappa verklighetsförankringen på riktigt.

Del 3: ”Där och då bestämde jag mig för att nu måste jag göra något åt det här”

En morgon när jag gick ut från min lägenhet på Hisingen så bestämde jag mig för att åka upp till Oslo. Jag gjorde det då och då när jag ville minnas gamla tider och få en paus från alltihop. Det var skönt att sitta på bussen några timmar och tänka igenom vad jag håller på med egentligen. Då hade jag fyllt 50 och insåg att shit, nu har jag knarkat i halva mitt liv. Jag funderade på hur många år jag hade kvar att leva, kanske har jag 25 år till, det är en tredjedel kvar. Någonstans där i huvudet gick ekvationen ihop och jag tänkte att nej, nu får jag åtminstone göra en bra sorti av det här. Då hade jag levt en tredjedel av mitt liv som normal, en tredjedel som missbrukare och en tredjedel som nykter. När jag bestämde mig stod jag på ”Ingens gata” och den platsen betyder väldigt mycket för mig. Det var i det området vi bröt oss in i industrilokalerna och hade ravefester, och det var även där mitt missbruk började ta fart. Där och då bestämde jag mig för att nu måste jag göra något åt det här. Så jag satte mig på bussen och åkte hem.

Mitt boende då sedan fyra år tillbaka var ohållbart då det var fullt av aktiva människor. Vart jag än gick var det folk som var påverkade, ville köpa droger eller sälja till mig. Jag visste att jag inte skulle kunna hålla mig nykter om jag bodde kvar där. Så jag slängde min lägenhetsnyckel i kanalen och åkte direkt till S:t Johanneskyrkan och bad om hjälp. I S:t Johanneskyrkan fick jag prata med en diakon och stöd att sätta igång processen att söka mig till Stigbergets boende. Jag visste att jag behövde vara helt ren för att få en plats på Stigberget och att jag hade två månader på mig innan alla substanser hade lämnat kroppen och jag kunde lämna ett godkänt urinprov. Jag fick nej på min ansökan till Stigberget många gånger och var till och med uppe i kammarrätten och länsrätten. Jag tog för vana att alltid ha med mig någon från Stadsmissionen på mina möten med socialsekreteraren. Jag hade bestämt mig för att jag skulle göra ett ärligt försök, jag ska följa det som är sagt och göra det dom ber mig om. För jag ville verkligen bort från det livet jag levde. Efter fem långa månader ringde dom äntligen och sa att jag hade fått en plats, och det var jädrigt skönt. Men fem månader är lång tid för en missbrukare, långt ifrån alla skulle klara att hålla ut så länge som jag gjorde.

Del 4: ”Familjen och framför allt min son var min stora motivation”

Det som motiverade mig att ta mig så långt var saknaden till min familj och min son som jag då inte hade träffat på 13 år. Jag visste inte var han var eller vad han gjorde. Jag hade velat ringa min mamma många gånger under dom här åren men jag ville inte ringa om jag inte hade något bra att berätta. Men framför allt var det min skam och känsla av misslyckande mot min son som drev mig framåt. Så där började min resa på Stigberget, för sex år sedan. Jag kunde äntligen ringa min mamma och berätta att jag hade fått en plats på ett bra boende och var nykter.

Jag lämnade urinprov, gick på NA-möten, gick igenom en skuldsanering, sökte pengar för att fixa till mina tänder, skötte mina räkningar och gjorde som jag blev tillsagd av socialtjänsten. Efter 3-4 månader började jag som volontär i S:t Johanneskyrkan, jag kände att det var viktigt att jag hade något att göra på dagarna. Sedan rullade det på ganska bra tills jag fick turen att få en referenslägenhet med boendestöd av Stadsmissionen. Jag hade då suttit med i brukarråd på både Stadsmissionen och på Östra sjukhuset och startat en egen brukarförening via Center mot hemlöshet. Då började min tanke – vad ska jag göra nu?

Jag pratade med en i personalen på Stadsmissionen om olika utbildningar och skickade för skoj skull in en ansökan till socialpedagogutbildningen på Finska högskolan i Angered, och kom in. Det finns flera anledningar till att jag vill jobba med detta. En av dom är att jag behöver fler verktyg för att stärka min egen beroendeproblematik, det är en sjukdom och det är bra att lära sig mer om det, vad som triggar en och liknande. Man är ju lite orolig när man är 57 år, att börja plugga och ta studielån och det är inte ens säkert att jag får något jobb. Men jag ville ta chansen.

Under några veckor nu har jag praktiserat på Stadsmissionens boende med stöd och habilitering i Öjersjö. Jag har lärt mig mycket under praktiken. Det som har varit intressant här är att jag inte behöver skolboken så mycket utan jag kan gå in i mig själv och referera till hur jag själv brukade tänka och agera. Jag har gått igenom samma sak och då är det lättare att förklara att dom måste ge det tid. Jag kan lugna ner människor och jag är öppen med att jag har haft missbruk som bakgrund och det kan stärka dom. Sen har det varit skitkul att gå i skolan för första gången!

Del 5: ”Stadsmissionen för mig var det enda stället jag visste att jag kunde gå till”

Att träffa min son igen, efter 13 år, var otroligt. Jag skickade ett brev till hans mamma och efter det tog det inte lång tid innan han ringde upp mig. Det var väldigt nervöst att träffa honom igen efter alla dessa år, det var pirrigt för oss båda. Vi fikade på stan, sen fick jag följa med honom hem och träffa hans sambo och på kvällen gick vi ut och åt middag tillsammans med hans mamma. Vi bygger fortfarande upp vår relation. Vi ses några gånger om året och har firat jul ihop.

Det jag ser fram emot nu är att ta min examen och sen få en heltidstjänst, helst inom Stadsmissionen. Jag hade också gärna flyttat tillbaka till Oslo, det är där jag har haft mina lyckligaste dagar. När jag tänker på alkohol nu så kommer jag ihåg i huvudet hur det smakar, jag behöver inte dricka den där konjaken igen. Om jag sitter själv med en konjak i en bar så vet jag att jag plötsligt kanske vill ha något annat. En drog triggar alltid nästa. Det svåra är inte att sluta dricka, det svåra är att inte börja igen. Men jag vet nu att det hjälper inte om jag får tag på 10 flaskor konjak, jag blir inte gladare för det. Jag har suttit för många gånger med alla tomflaskor hemma och man vaknar fortfarande upp lika förbannat ensam. Då är det inte så attraktivt längre.

Att komma till Göteborgs Stadsmission har betytt jättemycket för mig. Där kände jag mig inte kontrollerad och jag kunde själv bestämma vad jag skulle och inte skulle göra. Stadsmissionen för mig var det enda stället jag visste att jag kunde gå till.

En sak jag har reflekterat över är att jag har haft någon sorts nyckel till Stadsmissionen i sex år snart och jag har lämnat ifrån mig nyckeln flera gånger när jag flyttat ut, slutat som volontär osv men den kommer alltid tillbaka. Det känns fint på något sätt. Jag har lärt känna många på Stadsmissionen som jag tycker mycket om och jag är väldigt tacksam för Stadsmissionen ska jag säga. Den organisationen har betytt väldigt mycket för mig så nu känns det som jag kan ge lite tillbaka. Och det gör jag bland annat genom att den 22 maj fira 6 års nykterhet.